Anna-Greta Lindstam

Sommaren 2004 tog jag emot mina första elever i akvarellmåleri. Det har varit många lärorika och inspirerande år, även för mig som ledare. Vad man kan och inte kan, varierar stort i de grupper jag tagit emot men sammanfattningsvis tycker jag att den största utmaningen för alla, oavsett kunskapsnivå och inklusive mig själv, har varit att våga låta bli. Våga låta vara.

Akvarell är nämligen en teknik som inte låter sig styras, samtidigt som man bör känna till en hel del för att kunna utföra den. Oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan man vara säker på att man på en kurs lär sig mycket bara genom att låta sig inspireras av andra. Först lär man sig själva tekniken, sen lär man sig att släppa taget och “flyta med”. Det är oftast medan akvarellen torkar och du står bredvid och tittar på som de största insikterna träder fram. En akvarell kan ibland nästan på egen hand jobba fram en bild, som man kanske aldrig tänkt skulle bli som den blev. Akvarellmåleri är spännande och överraskande, en fantastisk balansgång i att försöka styra och samtidigt flyta med och acceptera det som är.

“Att undervisa är att lära två gånger” / Joseph Joubert (1754-1824)

Utveckling är fascinerande.

Här, ett av mina tidigaste verk.
Osignerat.

Don Quijote slogs mot väderkvarnar som han trodde var jättar, i den kända spanska romanen. Så gör vi nog alla emellanåt. Vi tror så mycket. Vi ser allt från vårt eget håll. Och handlar därefter.

När min son var liten, i den åldern då man börjar sätta i hop ord, oftast efter ivrigt påtryck från någon förälder, satt han och jag i bilen på väg norrut från den södra delen av Öland. Jag pekade ivrigt och sa: “Titta! En traktor, en hund, en bil, en boll”  o s v, varpå han lydigt och till min stora förtjusning upprepade: “… en traktor, en hund, en bil, en boll…”.

Så fick jag syn på en väderkvarn. “Väderkvarn!” utbrast jag. Och väntade. Och upprepade”…kan du säga väderkvarn?”

Då tittade han en lång stund på mig på mig och svarade, ganska bestämt:

“GACKA PAPPA LALLA!!!!!”

Sen slöt han snabbt och hårt ögonen och somnade i sin lilla svartvitbrokiga bakåtvända bilstol. Åtminstone lät han mig tro det.
Mamma-Gretan fortsatte att köra, nu en insikt rikare.

“När eleven är redo uppenbarar sig läraren” lyder ett Indiskt talesätt.
Där var t ex jag redo.

Nej, saker och ting är inte alltid som man tror. Här är ett bildbevis på detta, gjort av samme son som myntade det numera inom mina närmaste kretsar flitigt och mycket användbara universaluttrycket “Gacka pappa lalla!”

En bonad, fritt tolkat, efter en bild i en Bamse-tidning, långt innan han själv kunde läsa:

Det visste han inte om att han visste.

Ja det är mycket man inte vet och det är ibland så att man inte förstår vad man själv begriper, som Lasse Brandeby brukade säga.

Men jag har med åren förstått att om jag ska visa var skåpet ska stå, måste jag själv först veta var jag vill ha det. Om jag ens vill ha det alls. Om det nu finns något skåp över huvud taget.

Det har jag räknat ut på egen hand, så lite självständig är jag allt, trots en välutvecklad samarbetsförmåga. Skinnet på min näsa låter jag växa fritt, naturligt och vällagrat likt en ekologisk Västerbottenost. Oforcerat och helt utan kirurgi eller kemiska tillsatser har det tjocknat till och sitter där det sitter.

Jag blir mer och mer Retro och Shubby chic, för varje dag som går. Helt av sig själv. Känns tryggt. Hänger liksom med i trenden utan att göra något. Så skönt. Har även förstått att hjärnspöken inte finns. De är bara dumma påhitt, som inte ens finns i fantasin. Inte ens värda en tanke. Tänk, så mycket tid man sparar.

Försöker ofta leva efter devisen “ibland blir det inte fel”.
Det beror ju bara på hur man ser det.

Blev året som gått gott? Grått?

Min tro är stark. Min tro på att negativitet, ilska, hat, hämnd och icke medmänskligt beteende aldrig någonsin kan bekämpa något man anser är fel.  Att inte tänka själv, att låta sig luras in i tankar och beteenden man ser att ingen mår bra av och som man innerst inne själv vet är fel är som att hälla bensin på glöd och tro att elden ska avta, som att gasa och tro att man ska stanna upp, som att bromsa och tro att man ska få upp farten, som att…..Det som får mest uppmärksamhet brukar växa. Utom håret kanske, men ni förstår principen hoppas jag. Sunt förnuft kallades det förr.

Våga känna hopp, våga tänka egna tankar, våga vägra kollektiv smilbandsförlamning och uppgivenhet. Var snäll, vet hut, tänk fina tankar, vägra både att prata och äta skit. Våga vägra skit helt enkelt. För dig själv, för andra, för miljön både inne, ute och inuti dig själv.

Ibland är ord överflödiga.

Trots detta har jag valt att avsluta året med ett stycke hemmagjord poesi.

 “Ett dugligt försök
konstaterades
när stenen
försökte flyta
Det gav
i alla fall
ringar
på vattnet”

Med hopp och tro på ett Gott Nytt År!

/Anna-Greta

 Ps/ Jag gillar grått hår, det är naturligt vackert. Opåverkat och självständigt. /Ds.

Sociala medier. Modernt, trendigt, inne. Eller?

Fler och fler blir personliga och lämnar ut delar av sina privatliv, öppet. Selektiva delar.

Här, tex en bild på en av mina strumpor.
Självklart, den renaste.

Ytterligare en bild, på min instrumentpanel. 

Bara att trycka om jag vill hem, om jag vill ta bort, eller sluta med något.
Jättelätt och praktiskt. Så har jag det.
Här i min ateljé.
I ett ständigt rus av fulländad lycka,
där jag lättsamt och ljuvt målar helt felfri akvarell till ackompanjemang av ljuv musik, en pava rödvin, totalt befriad från livets alla bekymmer och våndor. Eller?

Många konstnärer upplever att det är utlämnande att visa upp sin konst för allmänheten.

Vad är det hon/han/hen vill säga med sin konst?

Vad är den röda tråden?
Ja, det heter så. Det heter vad, inte vart. Hur trendigt det än lär vara.

Om jag ska vara helt ärlig, känner jag rent fysiskt att jag har båda fötterna på jorden, även om jag ibland lyfter på den ena för att förmå mig att flytta det andra för att på så sätt ta mig framåt i livet. Om man har fötterna på jorden blir det dessutom lättare att hålla sig på mattan, har jag insett.

Jag har haft flera fasta anställningar i mitt liv. Som originaltecknare t ex, som gravstensgravör och bankanställd bland annat. Jag har även haft fast tandställning.

Som konstnär blir det oftast till slut ofrånkomligt att driva eget. Det var då jag började frilansa. Säcken får man sy ihop själv, när man driver eget, så under flera år har jag frilansat som sömmerska i inredningsbranschen, men även som rekvisitör.

Jag administrerar, bokför, marknadsför, inbetalar, utbetalar, köper in och säljer och så vidare.

I mitt kök har jag två självgående handdiskmaskiner, men ingen öde köksö och egen tvättstuga har minsann installerat sig inomhus medan min underbara trädgård växer helt av sig själv, utomhus.

Då och då kanske du även får se mig servera på en lokal restaurang. Om jag har tandställning eller inte får du se om du kommer dit.

Personligare än så här lär jag nog inte bli, så vida du inte bryr dig på riktigt, slår mig en signal då och då och frågar hur jag egentligen har det.

Det bästa med att vara konstnär, tycker jag, är vetskapen om att jag själv har förmågan att kunna sätta färg på tillvaron, när jag vill och behöver. Och det känns bra att dela med mig av de färger jag tycker om.

Det är ungefär som att vara människa. Faktiskt.

“Utan titel” Foto: Anna-Greta Lindstam

Tänk om vi alla hade det lättast. Om vi allihop var den som hade mest, flest, störst, bäst vad det nu är och om vi alla alltid hade rätt. Tänk om vi alla vann. Så vi alla kunde ta åt oss äran, vara den som är rikast, friskast och som levde det enklaste, underbaraste och bästa liv vi kan tänka oss och om vi alla vore gladast och lyckligast i all sin dar!

Tänk om vi alla hade det svårast. Om vi allihop var den som hade minst och sämst och som alltid hade fel. Tänk om vi alla förlorade. Så vi alla kunde tycka synd om oss, vara den som är fattigast, sjukast och som levde det värsta, mest bedrövliga liv man kan tänka sig och om vi alla vore ledsna, olyckliga och hjälplösa och på så sätt berättigade till den uppmärksamhet, tröst och omtanke vi alla behöver.

Tänk om alla hade det bättre än varandra. Eller sämre.
Vore det det bästa? Eller det sämsta?
Om vi alla tyckte och kände likadant, såg lika dana ut och hade en exakt likadan tillvaro,
om vi visste exakt hur och varför andra människor tänker, känner, säger och gör; vore alla nöjda, respekterade och tillfreds då?

Tänk om vi alla hade samma horisont.

Om inte om fanns,
kunde ingen av oss tänka om.

Och en omtanke vore endast en tanke.

Tänk så mycket man kan hålla.

Man kan t ex hålla tummarna.
Man kan hålla ut, hålla in, hålla fast, hålla på, hålla andan.

Hålla en plats.

Man kan hålla med, hålla mot, hålla masken, hålla för, hålla av, hålla fram, hålla tillbaka, hålla till, hålla koll, hålla tal, hålla löften, hålla modet uppe och hålla till godo.

Ibland kan man behöva hålla handen.

Hålla upp.

Man kan också hålla käft.

Det viktiga är att man håller.

“Fasad”, akryl.

Funderar på hur arbetsklimatet i Sverige förändrats genom åren. Tänker på alla unga, välutbildade människors hysteriska jakt efter erfarenheter, upplevelser och meriter, för att passa in, för att få ett vackert CV. För att allt ska se så bra ut som möjligt. Tänker på oss lite äldre, som upplevt den tid då arbetslivserfarenhet, livserfarenhet och yrkesstolthet inte bara var ord, utan egenskaper som faktiskt uppskattades och tillämpades praktiskt i arbetslivet. En tidsepok då man fortfarande ansågs vara för ung för att ansvara för vissa saker i yrkeslivet, p g a anledning.

Då insikt var en upplevelse; respekt, ödmjukhet och enkelhet tillämpades naturligt och inte enbart var trendiga samtalsämnen.
Då individualism var naturligt och ofta omedvetet förekommande i alla grupper, något som inte hunnit bli en modern klyscha, helt utan egentlig innebörd.
Då långsiktig planering och framförhållning hann utföras innan förändringar.
Då livet levdes på jorden, inte i etern, med fokus på på.
Då “att kasta pärlor för svin” var ett uttryck, inte en syssla.
Då “var” fortfarande hette “var” och inte “vart” och värden inte blandades ihop med världen och människovärden var viktigare än cybervärlden.
Då många fortfarande förstod att det inte är lättare för den som är klok att vara dum i huvudet än för den som är dum i huvudet att vara klok.

Det känns inte som nostalgi.
Är inte ett dugg rörd.
Mest skakad.

“Gräv där du står”, akvarell.

Ibland behöver man blicka både bakåt och framåt, för att kartlägga sin situation. Det är ganska lätt att stirra sig blind och fastna där. I fel tankebana. Framåt, bakåt, framåt, bakåt. Som en fastkörd bil i en snödriva. Som en bilist som kört av på fel avfart p g a ett alltför nitiskt tittande i backspegeln.

Att titta framåt verkar vara det bästa alternativet. Och så en snabbtitt då och då i backspegeln, så man kan svänga dit man vill och ska, så smidigt som möjligt.

Men som alltid är det här och nu som gäller.
Nu är det ju alltid.
Varje dag.
Varenda sekund.
Ständigt.
Hela tiden.
Oavsett vad du har för dig, var du än är.

Rent tidsmässigt kommer man framåt hur eller vad man än gör. Men aldrig bakåt. Tiden går antingen man vill eller inte, så det vore synd att slösa bort den på att tänka bakåt. Dit ska ju ingen.

Häromdagen såg jag att molntäcket sprack.
Det gjorde nästan jag också.
Fåglarna brast ut i spontant kvitter
samtidigt som något inom mig brast.
På ett positivt sätt.
Jag tror det var en känsla.

Så härligt att jag inte tittade i backspegeln, just då.
Hur skulle jag annars kunna förstå?
Och så skönt det är att veta att det är vi själva som kör,
så vi slipper sitta i varsin snödriva hela våren.

                                                                                                        “Ingenmansland”, akryl.

”Feelings are
much like waves,
we can´t stop them
from coming
but we can choose
which one to surf”

“Fri”, akryl 40X40.

Många är så glada för sin egen täppa.
Det tycker jag att man ska vara.
Så länge det inte är nästäppa. Och jag gläds gärna med dem.

Är själv mycket tacksam över min egen lilla bevuxna jordplätt, som efter den långa välbehövda vintervilan nu så sakta börja morna sig. Vill så gärna hjälpa till, men inser att det inte är så mycket man kan göra, mer än att passa på att njuta de dagar som inte bjuder på motgångar i utvecklingen.

Det visar sig så småningom att de små sköra bladen verkar tåla mer än vad man tror. De är anspråkslösa och mycket modiga. Självständiga. Det får man respektera. Plötsligt en dag sparkar grödorna av sig bitar av snötäcket. Lika plötsligt kan täcket dras över deras små huvuden igen, innan det slutligen är av, definitivt.

Ibland är det segt, men vi vet ju alla att det går.
Till slut.
Trots bakslag, motgångar och hinder.

Med ljus, värme, tillit och tålamod går det mesta.

Upp
och
ned
är
lika
långt,
men
inte
lika
lätt

k
å
r
p
s
d
r
o

t
k
s
n
a
D

Alla människor har en möjlighet som ingen kan ta ifrån dem. Det är att själv välja sina tankar. Det finns i tankevärlden t ex två val: Positivt eller negativt. Det finns två riktningar: Upp eller ned.

Vad du tänker är det ingen som hör. Gudskelov..? Men vad du säger, skriver eller uttrycker lägger andra märke till mer eller mindre. Hur du uppfattas är nog väldigt olika, beroende på sammanhang, vem eller vilka som avgör. Hur du själv uppfattar det du sänder ut är kanske en helt annan sak.

Enligt min personliga uppfattning har vi alla ytterligare en möjlighet, förutom att kunna välja våra tankar. En möjlighet som inte bara gagnar oss själva utan alla i ens omgivning. Det är möjligheten att välja om man vill vara glädjespridare eller dyngspridare. Det finns en stor smittorisk i båda sätten.

Det är skillnad på tomt prat och på tomt prat. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klyschigt då, tänker kanske någon. Jag älskar klyschor, så länge man lever som man lär. Du är din egen lyckas smed. Ja, det är jag. Det är jag själv som väljer om jag är det eller inte. Det kan ju du också göra om du vill.

Om du inte vill bli smittad av andras negativa tankar kan jag tipsa om att bygga upp ditt eget immunförsvar, det är bara att sätta igång och träna. Konditionsträning måste man göra själv. Precis lika mycket och ofta som en konsertpianist behöver öva på sitt piano. Eller en akvarellist behöver hålla igång sin pensel och sitt färgseende. Ingen föds fullfjädrad. Inte ens Zlatan.

Det är valår i år, det är det varje år. Varje dag, varje sekund. Härligt. Jag vet vad jag vill välja.  Ja, hon är så redig så, tänker kanske någon. Ja, det är jag, tänker jag. För det vill jag vara. Tycker det känns bättre att tänka på det jag vill ha, än det jag inte vill ha.

Grattis på mig. Fina jag.

Det finns bara 2 saker att välja mellan. Positivt eller negativt. Här är hela listan: (Just denna kommer inte att publiceras i några kvällstidningar, så skriv gärna ut, klipp ut och spara)

Idag är min blogg utan bild, den får du välja själv, i tanken.