Funderar på hur arbetsklimatet i Sverige förändrats genom åren. Tänker på alla unga, välutbildade människors hysteriska jakt efter erfarenheter, upplevelser och meriter, för att passa in, för att få ett vackert CV. För att allt ska se så bra ut som möjligt. Tänker på oss lite äldre, som upplevt den tid då arbetslivserfarenhet, livserfarenhet och yrkesstolthet inte bara var ord, utan egenskaper som faktiskt uppskattades och tillämpades praktiskt i arbetslivet. En tidsepok då man fortfarande ansågs vara för ung för att ansvara för vissa saker i yrkeslivet, p g a anledning.
Då insikt var en upplevelse; respekt, ödmjukhet och enkelhet tillämpades naturligt och inte enbart var trendiga samtalsämnen.
Då individualism var naturligt och ofta omedvetet förekommande i alla grupper, något som inte hunnit bli en modern klyscha, helt utan egentlig innebörd.
Då långsiktig planering och framförhållning hann utföras innan förändringar.
Då livet levdes på jorden, inte i etern, med fokus på på.
Då “att kasta pärlor för svin” var ett uttryck, inte en syssla.
Då “var” fortfarande hette “var” och inte “vart” och värden inte blandades ihop med världen och människovärden var viktigare än cybervärlden.
Då många fortfarande förstod att det inte är lättare för den som är klok att vara dum i huvudet än för den som är dum i huvudet att vara klok.
Det känns inte som nostalgi.
Är inte ett dugg rörd.
Mest skakad.
“Gräv där du står”, akvarell.
