Ibland behöver man blicka både bakåt och framåt, för att kartlägga sin situation. Det är ganska lätt att stirra sig blind och fastna där. I fel tankebana. Framåt, bakåt, framåt, bakåt. Som en fastkörd bil i en snödriva. Som en bilist som kört av på fel avfart p g a ett alltför nitiskt tittande i backspegeln.
Att titta framåt verkar vara det bästa alternativet. Och så en snabbtitt då och då i backspegeln, så man kan svänga dit man vill och ska, så smidigt som möjligt.
Men som alltid är det här och nu som gäller.
Nu är det ju alltid.
Varje dag.
Varenda sekund.
Ständigt.
Hela tiden.
Oavsett vad du har för dig, var du än är.
Rent tidsmässigt kommer man framåt hur eller vad man än gör. Men aldrig bakåt. Tiden går antingen man vill eller inte, så det vore synd att slösa bort den på att tänka bakåt. Dit ska ju ingen.
Häromdagen såg jag att molntäcket sprack.
Det gjorde nästan jag också.
Fåglarna brast ut i spontant kvitter
samtidigt som något inom mig brast.
På ett positivt sätt.
Jag tror det var en känsla.
Så härligt att jag inte tittade i backspegeln, just då.
Hur skulle jag annars kunna förstå?
Och så skönt det är att veta att det är vi själva som kör,
så vi slipper sitta i varsin snödriva hela våren.
“Ingenmansland”, akryl.
”Feelings are
much like waves,
we can´t stop them
from coming
but we can choose
which one to surf”
“Fri”, akryl 40X40.
