Många är så glada för sin egen täppa.
Det tycker jag att man ska vara.
Så länge det inte är nästäppa. Och jag gläds gärna med dem.
Är själv mycket tacksam över min egen lilla bevuxna jordplätt, som efter den långa välbehövda vintervilan nu så sakta börja morna sig. Vill så gärna hjälpa till, men inser att det inte är så mycket man kan göra, mer än att passa på att njuta de dagar som inte bjuder på motgångar i utvecklingen.
Det visar sig så småningom att de små sköra bladen verkar tåla mer än vad man tror. De är anspråkslösa och mycket modiga. Självständiga. Det får man respektera. Plötsligt en dag sparkar grödorna av sig bitar av snötäcket. Lika plötsligt kan täcket dras över deras små huvuden igen, innan det slutligen är av, definitivt.
Ibland är det segt, men vi vet ju alla att det går.
Till slut.
Trots bakslag, motgångar och hinder.
Med ljus, värme, tillit och tålamod går det mesta.
Upp
och
ned
är
lika
långt,
men
inte
lika
lätt
k
å
r
p
s
d
r
o
t
k
s
n
a
D
