Anna-Greta Lindstam

Klockan är strax efter sju, det är tisdag morgon i slutet av maj. Det ovanligt kyliga och blåsiga vädret har gjort att jag känner mig snuvad på våren och den begynnande försommaren. Har man ingenting att gnälla över kan man, om man som jag är kreativ, alltid hitta något att gnälla över.

Från radion strömmar verklighetsförankrat och ledsamt elände från hela världen. Mobilen är fylld av nya händelser som skakar och stressar oss alla. Fylld av missnöje tittar jag ut och får plötsligt en trotsig vilja att stövla ut, så det gör jag. I gummistövlar och morgonrock älgar jag rakt ut i den vackra grönskan. För att jag kan.

Fåglarna kvittrar, solen skiner till mellan molnen, humlor surrar. Jag känner hur både naturen och jag själv vaknar och den svala vinden känns nu mest behaglig. Mina I-landsproblem rinner sakta bort, tillvaron känns lättare och tacksamheten växer.

Får syn på ogräs, som jag genast börjar dra i och känner plötslig irritation….men stannar upp och funderar över varför? Ogräset gör ju bara sitt jobb, att täcka den bara jorden så snabbt det kan, för att skydda, binda vätska och näring till jorden och göra sin del i ekosystemet. Naturen vill läka ett sår och skapa balans, för allas skull – ska jag gnälla över det ? Googla fotosyntes. För att du kan.

Drar ut dynor, hämtar varmare kläder, bär ut gröt och kaffe och sätter oss under den stora gamla björken. För att vi kan.

Går in och duschar varmt, sedan iskallt. För att jag kan.
Googla kalldusch och vagusnerv. För att du kan.

Det är fortfarande morgon. Solen har försvunnit upp bland molnen, blåsten har tilltagit, regnet hänger i luften och temperaturen känns inte längre lika behaglig. Vilken tur att vi tog tillfället i akt. Vilken underbar start på en ovanligt kylig och blåsig tisdagsmorgon i slutet av maj.

Naturen är klok och naturligt vis och håller själv balansen betydligt bättre och enklare än vad vi människor gör. Vi är nog alla bra på att krångla till det, istället för att göra enkla saker som att bara lyfta blicken, lyssna, titta och stanna upp för att se gliporna mellan molnen.

Medan vi kan.

/Anna-Greta

“Groda”, akvarell.

Nu kom det en tanke här igen. Flera stycken flöt upp till ytan, faktiskt. Faktum är att jag har förmågan att  tänka själv, en förmåga som till och med ökat med tiden, skröt jag.

Enligt Albert Einsteins relativitetsteori är tid relativt. Allt är ju relativt, säger jag och tittar mig i spegeln, där jag med tiden dock kunnat kan se en markant skillnad från tidigare år. Just nu, om ens nuet nu existerar förstås, reagerar jag på att min hud inte är persikolik utan mer lik kokt medvurst med inslag av kallrökt lökkorv. Och leverpastej- ugnsbakad. Där tog hon allt i, tänker kanske någon nu. Ja, det kan ju behövas för att få uppmärksamhet.

Förmågan att vara osynlig och en känsla av att vara lite vid sidan om tycks även öka i takt med att åldrandet tar fart. Vänta du bara, säger den som är äldre än jag. Ja, det är sant att jag är yngre än den som är äldre. Precis som att det finns de som är yngre än vad jag är och som kanske inte riktigt förstår vad jag menar. Vänta du bara, säger jag då till dem. Men misströsta inte, för fort går det också. Hastigheten med vilken tiden går beror på din referensram, för att återgå till Einsteins relativitetsteori.

Färg finns ju inte heller, färger finns bara i betraktarens öga och hjärna. Vitt ljus består av regnbågens alla färger, ljusstrålar av olika våglängd som vi uppfattar som olika färger. Så det där med leverpastej kanske inte alla har samma uppfattning om som jag, men tänk struktur och yta i stället, så kanske du förstår. Yta är ju dessutom tidens melodi, den hörs dagligen lite varstans oavsett brus och störningar, hörselnedsättning eller distraktion. Finish, glow och släta, orörda ytor som lösnaglar, vaxad ekparkett och ungdomlig ljus framtid där du kan förverkliga precis allt, var du vill och få allting att bli bländande glatt, snabbt, lätt och friktionsfritt.

Oavsett yta, färg eller tid, så existerar jag, det känner jag tydligt, hur trött, glåmig och ytstrukturerad jag än är så här mitt i vinter, kyla och elände i världen. Jag tänker, alltså finns jag- som René Descartes sa. Tankar syns inte, men de känns.

Yta i all ära, men själva formeln för relativitetsteorin betyder att om man lyckats förvandla massa till energi, ger även en liten massa enorma mängder energi

Tänk på det. Tänk på det lilla, en liten liten stund.
Det ska jag göra.
Och se fram emot något relativt stort.

Akvarell “Vintergäck”.

/Anna-Greta Lindstam

Nej, rubriken är inte särskriven. Jag menar att vara troligt vis, det är att sannolikt vara klok. Det vill säga att rimligen vara kunnig och förståndig. Inget man med säkerhet kan veta, utan bara tror.

Att tro på något kan kännas hoppfullt. Något att fästa sina tankar vid när det gör ont. Ont kan man ha på lite olika sätt och tro kan riktas mot så många håll.

Själv tror jag på balans. Det betyder inte att balans finns, överallt. Att tro på balans innebär mest en strävan efter, en längtan efter balans,  som jag bär med mig och litar på.

Ibland upplever jag balans, därför tror jag på den, även om jag inte sett den med mina fysiska ögon inom alla områden. Jag har läst och hört talas om den, men framför allt själv upplevt den och har ingen som helst anledning att tro att den inte skulle kunna inträffa igen. Vill inte övertyga någon som inte har samma tro på balans, det skapar endast misstro.

Misstro och misstänksamhet är motsatsen till tro och kan skapa osämja och rädsla.
Att tro är att känna tillit och hopp och skapar oftast trygghet.

Ibland blir det obalans. Det är oundvikligt och både naturligt, mänskligt, tekniskt, fysiskt och psykiskt möjligt inom många områden. I livet, i relationer, i hemmet, i kroppen, i samhället, i naturen, i världen. Vissa saker är mer synliga och mätbara, som t ex statistik, värden och faktiska händelser som inträffat och som inträffar igen, som ibland skapar obalans och kaos. Förhoppningsvis återskapas balansen över tid. I vissa fall helt av sig själv, inom andra områden med lite hjälp. Från varandra, t ex.

Att inse att det goda och det onda går vid sidan om varann, att acceptera det och att aktivt välja sida, kan skapa bättre förutsättning för balans. Att inte övertyga varandra om vad som är bäst att tro på eller inte, kan troligtvis skapa lite bättre balans inom oss själva medan balansen söker efter rätt läge och infinner sig, lite då och då, här och där.

Att veta att man tror är en helt annan sak än att man tror att man vet.

Jag vaknar strax före klockan fem. Det är bara mitt högerben som fortfarande sover. Efter ett antal stunder och tusen tankar cyklar jag sju kilometer, utan att komma någonstans. Jag är fortfarande här, tacksam över att ha tillgång till en motionscykel, men framförallt för att jag klarar av att använda den. Ingen självklarhet för varken mig eller någon annan. Sjusovaren kallar det morgonpigg, själv kallar jag det frustration och sömnlöshet. När  morgongröten nått ut i både kropp och själ, vaknar mitt högerben. Jag klär av julgranen, duschar och klär sen på mig själv. Julen är över. Mot våren!  Nya friska tag.

Sätter mig vid datorn, bokför några kvitton, svarar på mail, uppdaterar. Mitt högerben somnar om.

Stormvindar viner i skorstenen och framkallar dån och oroväckande läten utanför, samtidigt tittar solen fram och bländar mig i min datorskärm. Havet syns klarblått i horisonten och åkern utanför är friskt vårgrön. När solen lyser blir alla färger klara och tydliga. I mörker syns inga färger över huvud taget.

Är det riktigt mörkt, kan man försöka ljus- och färgsätta själv så gott man kan, både åt sig själv och kanske åt andra. Det finns många nyanser i alla färger, olika mättnad och många kulörer, ljusstyrkan kan variera. Ett enkelt “hej”  t ex, kan nog både sätta ljus och färg på någons tillvaro. Att besvara det, kan betyda mycket för någon annan.

Cykla får man dock göra själv, oavsett om man kommer någonstans eller ej.

Hej på dig förresten, jättekul att du tittade in här och läste om mina tankar, det ökade både ljus och färg hos mig.

Mitt högerben vaknar till, jag fortsätter framåt och önskar dig en ljus och färgglad fortsättning på ännu ett nytt år, med eller utan cykel.

/Anna-Greta

Att höras eller synas är inte helt enkelt. Trots att vi alla faktiskt bara genom att existera både syns och hörs. Svårigheten ligger egentligen inte i att synas och höras, problemet är snarare förmågan att se/titta och att höra/lyssna. Stor förmåga att titta och lyssna  hänger ihop med möjlighet till reflektion, insikt och i slutänden ökad kunskap. På gott eller ont.

Orsak och verkan är intressant att reflektera kring, tycker jag. Fantasi är också intressant att fundera på. Ibland fantiserar jag om att alla glutenallergiker skulle tvingas äta bröd medan de handlar i mataffären, eller att jordnötsallergiker blev tvingade att äta jordnötter för att få vistas på en buss. Vilka elaka tankar, tänker kanske någon.

Ofta tänker jag på alla som lider av doft- och kemikalieöverkänslighet, luftvägsproblem, astma, migrän mm, som ofrivilligt andas in parfym/doftämnen/luftburna kemikalier  varje gång de går och handlar eller åker buss.

Sen tänkte jag på orsak och verkan och på att verkligheten plötsligt framstår som fantasi.

Funderade även en stund på att jag finns, även om du inte kan se mig just nu.
Nu finns även några av mina osynliga tankar inte bara i min egen fantasi, utan är helt synliga i en text som du nyss läst. Alltså har du sett dem. Hoppas nu innerligt att de kan ge dig möjlighet till reflektion, insikt och kunskap.

Alla har vi kunskap nog till att förstå att så länge vi andas finns vi, inte i fantasin utan i verkligheten. För andas måste vi alla göra. Så länge vi finns.

Mvh

Vildvittran

Stör jag? I så fall får du sluta läsa här och återgå till något viktigare. Du är så hjärtligt välkommen tillbaka när du får tillfälle, det vill jag att du ska veta innan du slutar läsa.

Hoppas inte det var något tråkigt som hindrade dig från att fortsätta läsa. Vi har ju alla våra skäl till att vi prioriterar olika, vi lägger vår tid på vad vi måste och vill. För att sedan kanske glömma bort att göra det där som vi egentligen vill.

Min mamma brukade ringa mig då och då, ja ganska ofta skulle man nog kunna säga, med dagens mått mätt. De sista åren i hennes liv ibland två gånger per dag, då minnet sviktade. Hon kunde ringa och fråga hur det var, varpå jag svarade att det var som vanligt, inget hade hänt. Då sa hon ibland direkt  “Det var ju skönt att höra, var rädda om er, ha det så bra ni kan- hej då. ”

En kort liten koll bara, så betydelsefull och viktig. IRL, som det numera heter. Vi fick höra varandras röster och fick kontakt för en liten stund, men känslan som lämnades kvar räckte längre än så, för oss båda.

Ett hej betyder mycket mer än man kan tro, lite bry, en fråga, ett livstecken från någon kan ge ringar på vattnet och ibland till och med sätta igång ett välgörande flöde.

Det behöver inte forsa, oftast räcker det med att det porlar. Forsar det för mycket, kan det bli översvämning, så som alltid är det balans som gäller. Det mesta och de flesta söker balans och vi kan alla hjälpas åt att balansera på ett eller annat sätt.

Att det är “bättre att stämma i bäcken än i ån” är nog sant, men själv tror jag att det aldrig är för sent att försöka hitta balans i våra gemensamma flöden, för vi betyder nog alla mer än vad vi tror för varandra.

Hej, från mej.
/Anna-Greta

“Höga flöden” Akvarell.

Jag kan ofta längta efter att få se någon annan människa än mig själv i ögonen. På riktigt. Inte på bild, film eller skärm. Märkligt nog verkar det vara så att ju fler människor vi blir på jorden, desto mer obemannat- eller obekvinnat- blir vårt samhälle. Vissa stunder funderar jag på om jag kanske bara finns i min egen fantasi?

Inte ens en kassörska – eller kassör – ser man ansiktet på om man anammat den numera vanliga tekniken självscanning. Banken finns mest i tanken numera, i cybervärlden, etern. Människor syns inte så ofta i verkligheten längre. Numera kallas verkligheten IRL, som om det vore något utanför det normala, något avvikande. En förkortning med engelskt ursprung, som nu blivit ett vanligt svenskt uttryck.

Man möter inte längre några trevliga handläggare som skänker ett gratis, för både kund och företag välgörande leende, från ett äkta ansikte tillsammans med en nystruken bunt med sedlar som manuellt, utan teknisk hjälp, plockats fram bakom glasluckan. En glaslucka som jag förmodar aldrig var ur funktion, eller tillfälligt avstängd. Till banken eller vårdcentralen  bör man helst inte gå överhuvudtaget om man inte har riktigt stora skäl. Kommunikation sker oftast via dator/mobil, både i arbetsliv och privatliv. Än så länge tankas i alla fall bilen manuellt, utan dator, men på egen hand,  utan synlig servicepersonal med riktiga ansikten som hejar glatt och frågar om man vill få vindrutan tvättad under tiden, IRL. Mobilen däremot, tankas i en helt annan värld; cybervärlden, där det mesta existerar och händer numera. En blick säger mer än tusen ord, det är ju känt. Ändå kämpar vi på med alla våra ord via dator, mobil och andra ansiktslösa kommunikationsmedel. Vi bara fortsätter, trots att vi nog tappat ansiktet allihop vid det här laget.

Själv gillar jag IRL allra bäst, men är förstås tvungen som alla andra att glida mellan de två världarna för att överhuvudtaget kunna existera. Men jag vill försöka bli bättre på att lyfta blicken och påminna både mig själv och andra att de ögonblick som betyder mest nog är de som sker i vår ursprungliga verklighet, den fysiska, där vi får ögonkontakt med varandra och känner att vi existerar på riktigt. Gör vi det, kan det bli lättare att se sig själv i ögonen i framtiden och vi slipper våra för(t)appade ansikten.

Tänk om
alla hade rätt

Tänk om
alla vore som varandra

Tänk om
alla vore likadana

Tänk om
alla gjorde
som de ville

Tänk om
allas idéer vore bättre
än andras

Tänk om
alla gjorde
som andra ville

Tänk om
alla hade fel

Tänk om
alla hade det bättre
än varandra

Tänk om
alla tänkte
själva

Tänk om
alla tänkte

Tänk om
alla tänkte
om

/Anna-Greta

Akvarell “Thoughts” 56×76

Jag har upptäckt en ny förmåga hos mig själv, något oerhört enkelt  och naturligt, som jag för varje dag uppgraderar min fallenhet för utan att behöva anstränga mig det minsta. Det har successivt gått upp för mig att jag  utvecklat den fantastiska förmågan att kunna hålla mig för skratt. Jag har så fantastiskt lätt för det! Helt galet vilket flyt jag har.

Fast nu lät jag väl ändå lite väl självgod.  Jag ber om ursäkt. När jag tänker efter är jag kanske inte något underbarn, egentligen. Jag är nog inte den naturbegåvning jag vill låta påskina.  Att ta äran åt mig själv var fruktansvärt egoistiskt gjort av mig och jag vill därför förändra inriktningen på min text här och istället rikta ett mycket stort tack till omvärlden, samhället, världen, och allt det som händer och sker runt om oss, i städer, länder, i naturen, överallt! Allt som skett och sker, som gett mig denna enorma möjlighet till att med lätthet kunna utveckla denna oerhört stora förmåga till att kunna hålla mig för skratt.

Det mest färgglada jag registrerat idag är t ex vädervarningarna på radion som uppgraderats från gult till orange. Snöblasket som döljer mina fönster, hindrar mig att se ut på den än så länge gröna gräsmattan, som inom kort förväntas täckas av snö, dolt av dimma, mörker och snörök. Explosioner, krig, räntehöjningar, vädervarningar och snökaos, iskyla, köldrekord, problem och värre fel än befarat på kärnkraftsreaktorer, höga elpriser, strömavbrott, översvämningar, jordbävningar mm, mm.  T o m radion svämmar över- av eländesrapporter och elände.

Så visst har jag fått god hjälp. Det får man ju vara tacksam för. Man ska vara glad för det man får.  Tack för det och tack snälla nån, vem det än är, tack för att något kan få kännas lätt.

(Arkivbild. Personen på bilden har ingenting med texten att göra).

Idag snöar det. Kraftigt. Igår snöade det mycket och i morgon ska det snöa ännu mer. Om jag fått bestämma hade det inte snöat över huvud taget, i varje fall inte här, i sydöstra Skåne. Jag vet att det är många som älskar snö, men personligen har jag ingen som helst nytta av den. Snöskottning är för mig ett sisyfosarbete och kan vara en av de mest meningslösa sysslor som finns. Fast inte alltid. Det handlar om timing och perspektiv.

Läste någonstans att någon inte tyckte det lönar sig att skotta gång – och cykelvägar förrän det snöat färdigt. Lönar sig för vem då? För den som skottar eller den som cyklar eller går? Där ser man, tänker jag, hur olika vi människor tänker och tycker. Perspektivet är som alltid av stor betydelse, för själva timingen.

När det gäller det rent estetiska kan jag hålla med om att nyfallen snö är väldigt fint att titta på, även själva fallet är vackert att se.  Jag föredrar nog ändå en mer färgrik omgivning, även om vitt rent teoretiskt sett är summan av alla färger. Men det är ju lite svårt att se. Precis som nyttan med att skotta snö innan den fallit färdigt, för den som skottar. Cyklisten, personalen på akuten, cykelreparatören, bussresenären som missade sin buss eller patienten med fraktur däremot, ser nog desto klarare i detta fall, speciellt efter ett ordentligt fall i pågående snöfall. Inget av fallen var nog särskilt vackert att se i deras ögon.

Nyfallen snö är enligt mig som en gräddtårta –  vacker att titta på, men inte så länge, om allt går som det ska. Inget ont om gräddtårtor och bakverk, de vill jag helst inte vara utan. Men det finns det säkert de som vill.

Tycka vad man vill, men vad vet vi egentligen?  Vi vet att vitt är en blandning av alla färger, svart är dess motsats – en total avsaknad av samtliga färger. Dessutom har vi alla olika färgseenden och uppfattar samma färg på olika sätt beroende på vilken annan färg som ligger intill.

Precis som naturen ändrar tillvaron färg, beroende på situationen.  Egentligen är nog ingenting svart eller vitt. Snarare fyllt av en mängd olika kulörer, beroende på vem man frågar och vad det handlar om. Och när.

Men just idag är det mestadels vitt, så vitt jag kan se i alla fall. Och jag inser att både snöfall och snöskottning kan vara  både meningslöst och nyttigt, precis som att äta gräddtårta, beroende på situationen.

Färgfotot från Österlen, 30 nov 2023: