Klockan är strax efter sju, det är tisdag morgon i slutet av maj. Det ovanligt kyliga och blåsiga vädret har gjort att jag känner mig snuvad på våren och den begynnande försommaren. Har man ingenting att gnälla över kan man, om man som jag är kreativ, alltid hitta något att gnälla över.
Från radion strömmar verklighetsförankrat och ledsamt elände från hela världen. Mobilen är fylld av nya händelser som skakar och stressar oss alla. Fylld av missnöje tittar jag ut och får plötsligt en trotsig vilja att stövla ut, så det gör jag. I gummistövlar och morgonrock älgar jag rakt ut i den vackra grönskan. För att jag kan.
Fåglarna kvittrar, solen skiner till mellan molnen, humlor surrar. Jag känner hur både naturen och jag själv vaknar och den svala vinden känns nu mest behaglig. Mina I-landsproblem rinner sakta bort, tillvaron känns lättare och tacksamheten växer.
Får syn på ogräs, som jag genast börjar dra i och känner plötslig irritation….men stannar upp och funderar över varför? Ogräset gör ju bara sitt jobb, att täcka den bara jorden så snabbt det kan, för att skydda, binda vätska och näring till jorden och göra sin del i ekosystemet. Naturen vill läka ett sår och skapa balans, för allas skull – ska jag gnälla över det ? Googla fotosyntes. För att du kan.
Drar ut dynor, hämtar varmare kläder, bär ut gröt och kaffe och sätter oss under den stora gamla björken. För att vi kan.
Går in och duschar varmt, sedan iskallt. För att jag kan.
Googla kalldusch och vagusnerv. För att du kan.
Det är fortfarande morgon. Solen har försvunnit upp bland molnen, blåsten har tilltagit, regnet hänger i luften och temperaturen känns inte längre lika behaglig. Vilken tur att vi tog tillfället i akt. Vilken underbar start på en ovanligt kylig och blåsig tisdagsmorgon i slutet av maj.
Naturen är klok och naturligt vis och håller själv balansen betydligt bättre och enklare än vad vi människor gör. Vi är nog alla bra på att krångla till det, istället för att göra enkla saker som att bara lyfta blicken, lyssna, titta och stanna upp för att se gliporna mellan molnen.
Medan vi kan.
/Anna-Greta
“Groda”, akvarell.