Anna-Greta Lindstam

Att höras eller synas är inte helt enkelt. Trots att vi alla faktiskt bara genom att existera både syns och hörs. Svårigheten ligger egentligen inte i att synas och höras, problemet är snarare förmågan att se/titta och att höra/lyssna. Stor förmåga att titta och lyssna  hänger ihop med möjlighet till reflektion, insikt och i slutänden ökad kunskap. På gott eller ont.

Orsak och verkan är intressant att reflektera kring, tycker jag. Fantasi är också intressant att fundera på. Ibland fantiserar jag om att alla glutenallergiker skulle tvingas äta bröd medan de handlar i mataffären, eller att jordnötsallergiker blev tvingade att äta jordnötter för att få vistas på en buss. Vilka elaka tankar, tänker kanske någon.

Ofta tänker jag på alla som lider av doft- och kemikalieöverkänslighet, luftvägsproblem, astma, migrän mm, som ofrivilligt andas in parfym/doftämnen/luftburna kemikalier  varje gång de går och handlar eller åker buss.

Sen tänkte jag på orsak och verkan och på att verkligheten plötsligt framstår som fantasi.

Funderade även en stund på att jag finns, även om du inte kan se mig just nu.
Nu finns även några av mina osynliga tankar inte bara i min egen fantasi, utan är helt synliga i en text som du nyss läst. Alltså har du sett dem. Hoppas nu innerligt att de kan ge dig möjlighet till reflektion, insikt och kunskap.

Alla har vi kunskap nog till att förstå att så länge vi andas finns vi, inte i fantasin utan i verkligheten. För andas måste vi alla göra. Så länge vi finns.

Mvh

Vildvittran

Stör jag? I så fall får du sluta läsa här och återgå till något viktigare. Du är så hjärtligt välkommen tillbaka när du får tillfälle, det vill jag att du ska veta innan du slutar läsa.

Hoppas inte det var något tråkigt som hindrade dig från att fortsätta läsa. Vi har ju alla våra skäl till att vi prioriterar olika, vi lägger vår tid på vad vi måste och vill. För att sedan kanske glömma bort att göra det där som vi egentligen vill.

Min mamma brukade ringa mig då och då, ja ganska ofta skulle man nog kunna säga, med dagens mått mätt. De sista åren i hennes liv ibland två gånger per dag, då minnet sviktade. Hon kunde ringa och fråga hur det var, varpå jag svarade att det var som vanligt, inget hade hänt. Då sa hon ibland direkt  “Det var ju skönt att höra, var rädda om er, ha det så bra ni kan- hej då. ”

En kort liten koll bara, så betydelsefull och viktig. IRL, som det numera heter. Vi fick höra varandras röster och fick kontakt för en liten stund, men känslan som lämnades kvar räckte längre än så, för oss båda.

Ett hej betyder mycket mer än man kan tro, lite bry, en fråga, ett livstecken från någon kan ge ringar på vattnet och ibland till och med sätta igång ett välgörande flöde.

Det behöver inte forsa, oftast räcker det med att det porlar. Forsar det för mycket, kan det bli översvämning, så som alltid är det balans som gäller. Det mesta och de flesta söker balans och vi kan alla hjälpas åt att balansera på ett eller annat sätt.

Att det är “bättre att stämma i bäcken än i ån” är nog sant, men själv tror jag att det aldrig är för sent att försöka hitta balans i våra gemensamma flöden, för vi betyder nog alla mer än vad vi tror för varandra.

Hej, från mej.
/Anna-Greta

“Höga flöden” Akvarell.

Jag kan ofta längta efter att få se någon annan människa än mig själv i ögonen. På riktigt. Inte på bild, film eller skärm. Märkligt nog verkar det vara så att ju fler människor vi blir på jorden, desto mer obemannat- eller obekvinnat- blir vårt samhälle. Vissa stunder funderar jag på om jag kanske bara finns i min egen fantasi?

Inte ens en kassörska – eller kassör – ser man ansiktet på om man anammat den numera vanliga tekniken självscanning. Banken finns mest i tanken numera, i cybervärlden, etern. Människor syns inte så ofta i verkligheten längre. Numera kallas verkligheten IRL, som om det vore något utanför det normala, något avvikande. En förkortning med engelskt ursprung, som nu blivit ett vanligt svenskt uttryck.

Man möter inte längre några trevliga handläggare som skänker ett gratis, för både kund och företag välgörande leende, från ett äkta ansikte tillsammans med en nystruken bunt med sedlar som manuellt, utan teknisk hjälp, plockats fram bakom glasluckan. En glaslucka som jag förmodar aldrig var ur funktion, eller tillfälligt avstängd. Till banken eller vårdcentralen  bör man helst inte gå överhuvudtaget om man inte har riktigt stora skäl. Kommunikation sker oftast via dator/mobil, både i arbetsliv och privatliv. Än så länge tankas i alla fall bilen manuellt, utan dator, men på egen hand,  utan synlig servicepersonal med riktiga ansikten som hejar glatt och frågar om man vill få vindrutan tvättad under tiden, IRL. Mobilen däremot, tankas i en helt annan värld; cybervärlden, där det mesta existerar och händer numera. En blick säger mer än tusen ord, det är ju känt. Ändå kämpar vi på med alla våra ord via dator, mobil och andra ansiktslösa kommunikationsmedel. Vi bara fortsätter, trots att vi nog tappat ansiktet allihop vid det här laget.

Själv gillar jag IRL allra bäst, men är förstås tvungen som alla andra att glida mellan de två världarna för att överhuvudtaget kunna existera. Men jag vill försöka bli bättre på att lyfta blicken och påminna både mig själv och andra att de ögonblick som betyder mest nog är de som sker i vår ursprungliga verklighet, den fysiska, där vi får ögonkontakt med varandra och känner att vi existerar på riktigt. Gör vi det, kan det bli lättare att se sig själv i ögonen i framtiden och vi slipper våra för(t)appade ansikten.

Tänk om
alla hade rätt

Tänk om
alla vore som varandra

Tänk om
alla vore likadana

Tänk om
alla gjorde
som de ville

Tänk om
allas idéer vore bättre
än andras

Tänk om
alla gjorde
som andra ville

Tänk om
alla hade fel

Tänk om
alla hade det bättre
än varandra

Tänk om
alla tänkte
själva

Tänk om
alla tänkte

Tänk om
alla tänkte
om

/Anna-Greta

Akvarell “Thoughts” 56×76

Jag har upptäckt en ny förmåga hos mig själv, något oerhört enkelt  och naturligt, som jag för varje dag uppgraderar min fallenhet för utan att behöva anstränga mig det minsta. Det har successivt gått upp för mig att jag  utvecklat den fantastiska förmågan att kunna hålla mig för skratt. Jag har så fantastiskt lätt för det! Helt galet vilket flyt jag har.

Fast nu lät jag väl ändå lite väl självgod.  Jag ber om ursäkt. När jag tänker efter är jag kanske inte något underbarn, egentligen. Jag är nog inte den naturbegåvning jag vill låta påskina.  Att ta äran åt mig själv var fruktansvärt egoistiskt gjort av mig och jag vill därför förändra inriktningen på min text här och istället rikta ett mycket stort tack till omvärlden, samhället, världen, och allt det som händer och sker runt om oss, i städer, länder, i naturen, överallt! Allt som skett och sker, som gett mig denna enorma möjlighet till att med lätthet kunna utveckla denna oerhört stora förmåga till att kunna hålla mig för skratt.

Det mest färgglada jag registrerat idag är t ex vädervarningarna på radion som uppgraderats från gult till orange. Snöblasket som döljer mina fönster, hindrar mig att se ut på den än så länge gröna gräsmattan, som inom kort förväntas täckas av snö, dolt av dimma, mörker och snörök. Explosioner, krig, räntehöjningar, vädervarningar och snökaos, iskyla, köldrekord, problem och värre fel än befarat på kärnkraftsreaktorer, höga elpriser, strömavbrott, översvämningar, jordbävningar mm, mm.  T o m radion svämmar över- av eländesrapporter och elände.

Så visst har jag fått god hjälp. Det får man ju vara tacksam för. Man ska vara glad för det man får.  Tack för det och tack snälla nån, vem det än är, tack för att något kan få kännas lätt.

(Arkivbild. Personen på bilden har ingenting med texten att göra).

Idag snöar det. Kraftigt. Igår snöade det mycket och i morgon ska det snöa ännu mer. Om jag fått bestämma hade det inte snöat över huvud taget, i varje fall inte här, i sydöstra Skåne. Jag vet att det är många som älskar snö, men personligen har jag ingen som helst nytta av den. Snöskottning är för mig ett sisyfosarbete och kan vara en av de mest meningslösa sysslor som finns. Fast inte alltid. Det handlar om timing och perspektiv.

Läste någonstans att någon inte tyckte det lönar sig att skotta gång – och cykelvägar förrän det snöat färdigt. Lönar sig för vem då? För den som skottar eller den som cyklar eller går? Där ser man, tänker jag, hur olika vi människor tänker och tycker. Perspektivet är som alltid av stor betydelse, för själva timingen.

När det gäller det rent estetiska kan jag hålla med om att nyfallen snö är väldigt fint att titta på, även själva fallet är vackert att se.  Jag föredrar nog ändå en mer färgrik omgivning, även om vitt rent teoretiskt sett är summan av alla färger. Men det är ju lite svårt att se. Precis som nyttan med att skotta snö innan den fallit färdigt, för den som skottar. Cyklisten, personalen på akuten, cykelreparatören, bussresenären som missade sin buss eller patienten med fraktur däremot, ser nog desto klarare i detta fall, speciellt efter ett ordentligt fall i pågående snöfall. Inget av fallen var nog särskilt vackert att se i deras ögon.

Nyfallen snö är enligt mig som en gräddtårta –  vacker att titta på, men inte så länge, om allt går som det ska. Inget ont om gräddtårtor och bakverk, de vill jag helst inte vara utan. Men det finns det säkert de som vill.

Tycka vad man vill, men vad vet vi egentligen?  Vi vet att vitt är en blandning av alla färger, svart är dess motsats – en total avsaknad av samtliga färger. Dessutom har vi alla olika färgseenden och uppfattar samma färg på olika sätt beroende på vilken annan färg som ligger intill.

Precis som naturen ändrar tillvaron färg, beroende på situationen.  Egentligen är nog ingenting svart eller vitt. Snarare fyllt av en mängd olika kulörer, beroende på vem man frågar och vad det handlar om. Och när.

Men just idag är det mestadels vitt, så vitt jag kan se i alla fall. Och jag inser att både snöfall och snöskottning kan vara  både meningslöst och nyttigt, precis som att äta gräddtårta, beroende på situationen.

Färgfotot från Österlen, 30 nov 2023:

Så, nu skriver hon om tummar igen. Om hon bara kunde låta bli. Men nej, det kanske hon inte kan, eller är det någon som vet det bättre än jag själv? Kanske har jag nyss fått ut tummen från ett sämre ställe och fått lust att använda mina övriga fingrar till att skriva. Så kanske det var. Eller inte.

Vi får alla tycka precis vad vi vill. Härligt att man får det, men behöver alla veta vad alla tycker och tänker?  Bara för att det går, för att man får?

Olikheter är väl en sak som vi alla har gemensamt, hur paradoxalt det än låter. Både till utseende och sätt. Vi kommer från olika ställen, med olika värderingar, synsätt , bakgrund och vanor. Vi beter oss olika, tycker olika och vill olika. En del har städmani, en del städar aldrig eller bara åt andra. En del rensar i röran och hittar sig själva. Andra hittar kanske andra men aldrig sig själva. På gott och ont. Vissa är elaka, medan andra tycker de är snälla. Vem avgör?

Respekt för varandras olikheter  innebär ansvar. Känner personligen tacksamhet över att det t ex finns trafikregler, även om jag har full respekt för att även dessa kan tolkas individuellt. Regelverk borde ibland stavas med ä, strax före r-et, som också borde stavas med ä som i ärr.

Pressetiska regler. Är det någon som känner till dessa? Jag har vid flera tillfällen bevittnat med egna ögon, sinnen och normal läskunnighet att även vanliga dagstidningar tummar på dessa. Den som inte känner till vad vad pressens publicitetsregler innebär kan googla och läsa på. Använd pekfingret om du inte är så haj på datorer, be en vän, eller kontakta närmaste bibliotek, låna en bok och läs.

Ge någon fingret om det är så du känner, men så länge det inte är tummen kan du först tänka över möjligheten att låta bli. Håll fingrarna i styr, använd tummen på rätt håll och krama varandra i trafiken, också. Tycker jag.

Vi är många som tycker nu för tiden. Eller vad tycker du? Är det för många? Eller kanske för få? Du kanske inte har någon åsikt, kanske tycker du rent av att det inte är något att skriva om.

Kanske tycker du något och uttrycker det. Eller håller tyst. Oavsett, finns alltid risken att någon annan inte tycker om det du tycker, eller inte ens tycker om att du tycker något överhuvudtaget. Att tycka är något helt naturligt för en människa, det kommer av sig självt, nästan reflexmässigt. Men att uttrycka det är något vi alla bör göra med respekt och hänsyn.

Själv tänker jag nu både tycka, skriva och uttrycka min förundran över varför offentlig smutskastning och hån av andra människor accepteras? Jag undrar inte vem som accepterar det, det syns alltför tydligt på sociala medier. Om uttrycket  “den som tiger instämmer” skulle vara sant, skulle ingen av oss gå fri.  Skulle alla agera hade ingen fått något annat gjort än att via dator eller mobil tycka och trycka hela dagarna, för att försöka få stopp på smutskastningen. Den som tiger kan både instämma, tycka om och tycka precis vad som helst. Tycka vad man vill om det, men så ligger det till. Kanske har många missförstått detta och tror att alla måste “prata” i mun på varandra och skrika ut sina åsikter överallt, bara för att det går?

Tala är silver, tiga är guld. En sanning med stor modifikation. Många säger det de tycker och kanske säger lika många, eller kanske ännu fler emot det på sociala medier, men kanske inte alls i “verkligheten”… Många tummar upp och många ned åt saker som egentligen borde generera ett pekfinger rakt mot sig själv, i stället. En del får tycka, men inte andra enligt några, åtminstone inte om det inte tycks likadant som det man själv tycker. Stavas dubbelmoral. Kanske tycker du något annat, det vet ju inte jag.

Jag skulle vilja återuppliva betydelsen, innebörden och användandet av en numera mycket sällsynt företeelse: respekt.  Tänker att jag åtgärdar min beskärda del av detta genom att låta bli att bete mig respektlöst mot någon och att låta bli att aktivt hålla med någon som på något sätt smutskastar. Vi kastar ju inte sten, för vi vet att det sårar. Fysiskt. Det går alltså att hålla fingrarna i styr och behandla världen och alla/allt som finns i den med respekt. Prova.

Ingen kan göra allt, men alla kan låta bli.

Syns inte, finns inte. Så skrek vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Själv tänker jag ofta att tusen bilder inte kan säga ens hälften av vad som skulle kunna sägas i ord. Hur en bild tolkas kan vara högst personligt. Ett exempel på detta var när någon sa ”så ledsen du ser ut på den bilden”. Ja, så var det nog. Då. På en annan bild ler jag. ”Du ser alltid så glad ut”, sa någon då. 

En gång satt en vän till mig, ledsen inombords och funderade. ”Vad fan är du så glad för? Du är ju alltid glad.” Sa en förbipasserande bekant.

En bild är inte representativ för hela verkligheten, det förstår nog de flesta. Men alla är vi stillbilder, ögonblicksbilder som susar förbi i varandras verkligheter. Tillfälliga bilder som tolkas utifrån vårt eget perspektiv, i stunden.

Den som gråter kan vara glad, den som är glad kan gråta. Vad som är tillfälligt kan variera, bilden är föränderlig, ibland hastig, ibland långsamt övergående. Så är det att vara människa.

Alla är vi ögonblicksbilder av människor i andras ögon. Vilka människor vi är vet ingen, vi är bara tolkningar som var och en gör i sin egen inre värld.

“Do you mind if we smile?”
Akvareller

Det var en gång, för mycket- så tyckte vi, när vår andra luftvärmepump av bästa tänkbara kvalitet med sex års garanti gick sönder.

Vi har två, likadana. Förra året gick den ena sönder, strax före jul. Det var kallt. I drygt fyra månader faktiskt. Det var ju så svårt att få tag på kyltekniker, men så snart vi tilldelats en skulle denna anlända. Många var sjuka, reservdelar var slut.  Anledningar var många och trots detta stora manfall, svarade olika handläggare varje gång.  Oavsett svar, värmde dessa dåligt när kylan trängde in. Än en gång stod vår dyra kvalitetsvara med sex års utlovad garanti vecka efter vecka, månad efter månad obrukbar och detta var varken första eller sista gången.

Efter några månader och en anmälan till ARN (Allmänna ReklamationsNämnden) ordnade så den plötsligt tillfrisknade personalstyrkan på ett mirakulöst sätt omgående en frisk och enligt anvarigt företag en mycket svårfångad kyltekniker inom något dygn,  som på plats konstaterade tveklöst och snabbt utan att ens klia sig i huvudet,  att pumpen var sönder.

Pumpen som dessutom var felinstallerad från första början, tidigare lagad, delvis utbytt samt därefter åtgärdat på ett felaktigt sätt som nu slutligen orsakat dess definitiva död skulle nu efter ytterligare överläggningar mellan ARN och ansvarigt företag efter tre år slutligen bytas ut.  Vi var innerligt tacksamma för detta,  förstås. Och så skönt det skulle bli att äntligen kunna plocka undan den icke så energisparande byggfläkten som agerat ställföreträdande uppvärmningsaggretat i min ateljé i flera månader under kallaste årstiden. Ytterligare en månads väntan låg nu framför oss, en månad vi med förväntansfull spänning fortsatte att tillbringa i yllekoftor och underställ medan ansvarigt företag fortsatte att trampa på i sina ullstrumpor, delvis på vår bekostnad. För ensamma om detta problem förstod vi att vi inte var. Inget som värmde nämnvärt heller, eller gjorde gott i själen, måste jag erkänna.

I år gick den andra högt påkostade kvalitetspumpen sönder, redan i mitten av oktober. På detta sätt har nu två nya  jultraditioner smugit sig på i vårt hem.  Att förvalta sin frustration på ett sätt som inte stör julfriden alltför mycket och att klä sig varmare inomhus än utomhus.

Advent betyder ju väntan och detta år i dubbel bemärkelse. Efter lite olika besked med flera olika handläggare, ja samma procedur som föregående år, samma “tillfälliga” till synes icke åtgärdade problem med rutiner, service o s v, dök så efter två och en halv månads väntan en kyltekniker verkligen upp  för att om möjligt ännu snabbare än förra gången konstatera att pumpen var – vilket vi ju självklart än en gång både märkt och förstått- sönder.  Denna gång kliade sig dock av ansvarigt företag anlitad kyltekniker ordentligt i huvudet när vi berättade att företaget i fråga  flera veckor tidigare meddelat, d v s påstått, att man, d v s den först nu anlände kyltekniker, väntade på en reservdel till vår pump, som denne vid uttalandet alltså ej ens varit i närheten av, vilket vi själva förstås tyckte kändes märkligt synskt gjort av handläggaren. Ytterligare några veckor har nu gått i väntan på besked, reservdel , ny pump eller livstecken från kyltekniker? ansvarigt företag? Vad vet vi? Frågan är vad någon vet, eller vem.

Det enda vi vet med säkerhet, är att (enligt dem själva) “Nordens sedan länge ledande leverantör av värmepumpar”  just nu “håller tummarna” för att vår nu sedan snart  tre månader trasiga värmepump kommer att åtgärdas inom kort. Detta var vad de själva skrev till oss vid vår senaste kontakt. Vilken skön inställning; hålla tummarna. Vilken lysande affärsidé. Kanske något för mig att ta efter, när min seninflammation i tummarna lagt sig. Jag lovar att då ska jag både rulla tummarna och hålla dem, bara just för att jag kan.

Det finns ju inga garantier, men vi gör väl alla så gott vi kan. Hoppas jag.