Anna-Greta Lindstam

De va väl ett himla pRatande om att vi Smålänninga inte kan säga R. R säge man nä de behövs å inte annas. Å fössta tossdann i mass- va e de fö määkväditt me de, va e de fö fel på den fjääde tossdann? Å massipaantååta, de e väl inget mot en Rejäle RågkRingla? Gå ut å fRåga en Smålänning hu man utala äRekRängkning så ska ni få höRa på Redia R.

Ja prata smålänska, fö ja e uppvuxen i Smålann. Att ja prata smålännska, de stå ja fö. Fö sitta behöve man inte göra i onödan så länge en kan stå åpp. Fö sej själv.

Ja ha määkt att vi från södra delen av lannskapet inte alls ha dåm dä skorrande ärren som man nomaalt bruka säjja att smålänninga ha. Nä, vi vill inte krabba te de, så vi låte helt engkelt bli å säjja ärr dä de inte behövs. Vi smålänninga ha läät åss från bööjann att man ska vara spaasamm me de man ha.

Som nä ärret komme direkt efte en vokal i slutet av ett od. Dä e de ju helt onöditt å slösa me ärren. Som i odet “där”, t ex.  Elle om ärret komme direkt efte en vokal som följs av en kånnsonant. Exempel på ett sånt od e odet “ord”. Huvvesaken e väll att en begripe va en säjje.

Iblann använde vi ju ärr vi också, föståss. Fass bara dä de behövs. Som t ex nä ärret komme mitt mellan två vokale. Som i odet “bara”. Man kan ju inte säga baa, fö då e de ju ingen som fatta.

Man måste även använda ärr nä man ska säjja ett od dä ärret följs av en vokal. Bra exempel på de e odet “bra” och odet “södra”. Dä behövs ärret vääklien, fö annass skulle de ju bli “ba-a” elle “sö-da”. Så dä kan man ju inte prata helle.

Så. De va väl inte så määkväditt. Spaasammhet å engkelhet va odet.

Dä fick ni nått å grunna på.

/Anna-Greta

Akvarell: “Smålännsk laggååd”

Årets julklapp sägs vara det återvunna plagget. Det är fint, tycker jag- på många sätt.  Med tanke på att återvinning ligger i tiden, vill jag skriva om att just tiden är den enda resurs som inte kan förnyas.

Jag tänker därför använda förra årets julbloggstext här. Vill berätta att jag fortfarande tränar. På att rulla tummarna. Det var min mormor som lärde mig det. Inte för att hon var så speciellt bra på det, men mormor var en mångsidig kvinna som redde ut det mesta och hon klarade även enkla saker och göromål. Det var hösten 1971, jag hade just fyllt sju och hon satt i den gamla knakande korgstolen som katten älskade att vässa klorna på. Hon visade mig precis hur man skulle göra: knäpp händerna i knät, lossa tummarna och rulla dem runt varandra, åt vilket håll du vill, hur länge du vill.

Jag tror mormor var självlärd. Och långt före sin tid. Att rulla tummarna var nog inget man fick lära sig när hon var barn. Tänk om hon hade vetat vilken stor nytta och vilken glädje jag haft av att få möjlighet att lära mig, även om jag fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man gör.

För när man tänker efter, vilket jag ofta gör, även före, är det en stor konst att rulla tummarna. Inte för den som inte har något att göra, men för den som har så mycket att göra att den egentligen inte borde göra något annat än att rulla tummarna ett tag, är det en mycket svår och stor konst. Att rulla tummarna är nämligen ett bra sätt att hålla fingrarna i styr när man har för mycket att göra och tänka på.

En bra tumregel är alltså att när du inte har en stund över, då ska du rulla tummarna.

En annan tumregel är att man gör bäst i att rulla tummarna medan man ännu har dem kvar. Det är lättast att rulla tummarna om man har två. Relationen till dina tummar är förhoppningsvis livslång, men den är inget man kan ta för givet, så vårda den ömt. Om det redan är så, att du bara har en tumme kvar- prova att rulla den med någon annans tumme. Man kan hjälpas åt.

Tumma inte på tiden, var rädd om den, dina tummar och övriga relationer du inte heller har tid med. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Att rulla tummarna tillsammans med någon kan bli ett fint minne att bära med sig hela livet.

Önskar alla en fin och God Jul och ett riktigt Gott Nytt År

/Anna-Greta

Ja prata smålänska, fö ja e uppvuxen i Smålann. Att ja prata smålännska, de stå ja fö. Fö sitta behöve man inte göra i onödan så länge en kan stå åpp. Fö sej själv.

Ja ha määkt att vi från södra delen av lannskapet inte alls ha dåm dä skorrande ärren som man nomaalt bruka säjja att smålänninga ha. Nä, vi vill inte krabba te de, så vi låte helt engkelt bli å säjja ärr dä de inte behövs. Vi smålänninga ha läät åss från bööjann att man ska vara spaasamm me de man ha.

Som nä ärret komme direkt efte en vokal i slutet av ett od. Dä e de ju helt onöditt å slösa me ärren. Som i odet “där”, t ex.  Elle om ärret komme direkt efte en vokal som följs av en kånnsonant. Exempel på ett sånt od e odet “ord”. Huvvesaken e väll att en begripe va en säjje.

Iblann använde vi ju ärr vi också, föståss. Fass bara dä de behövs. Som t ex nä ärret komme mitt mellan två vokale. Som i odet “bara”. Man kan ju inte säga baa, fö då e de ju ingen som fatta.

Man måste även använda ärr nä man ska säjja ett od dä ärret följs av en vokal. Bra exempel på de e odet “bra” och odet “södra”. Dä behövs ärret vääklien, fö annass skulle de ju bli “ba-a” elle “sö-da”. Så dä kan man ju inte prata helle.

Så. De va väl inte så määkväditt. Spaasammhet å engkelhet va odet.

Dä fick ni nått å grunna på.

/Anna-Greta

Akvarell: “Smålännsk laggååd”

Jag begriper inte varför så många börjat ställa frågan:”Vad är hönan och vad är ägget”?
Vad är det man undrar? Det är ju jättestor skillnad på en höna och ett ägg. Ser man inte det, bör man istället fråga sig varför man inte uppsökt en optiker. Varför undrar man “vad” hönan är? Hur då? Eller menar man “var” hönan är? Eller “vart” som det ofta heter numera. Jag är ledsen, men jag hänger inte riktigt med här.

Personligen tycker jag fortfarande det är mycket mer intressant att få reda på vad som kom först- hönan eller ägget? Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför så stort fokus läggs på hönan, jag menar, varför nämns aldrig tuppen i detta sammanhang? Är det jämlikt? Fundera vidare på det, du som ännu inte skaffat glasögon: vem kom först, hönan, ägget eller tuppen?

Sen undrar jag även om man ens får lov att säga höna och/eller tupp. Längre. Borde det inte i stället heta “höpp” eller “töna”? Varför göra skillnad, är inte dessa levande varelser värda att benämnas könsneutralt? Det finns fler fall på jorden. Tänk på alla “tjor” och/eller “kurar”. Eller säger du fortfarande kor och tjurar?

Det är inte så enkelt som man kan tro att vara människa. Fick jag skriva så? Man? Människa? Män? Kvinnor då? Kvan och kvänniska låter mer könsneutralt tycker jag. Låt oss säga så i stället. För säkerhets skull.  Eller säg precis vad du vill, du har ju precis som alla andra rätt att uttrycka dig på ditt eget sätt. Det viktiga är väl syftet med det du säger. För den som verkligen vill skada någon verbalt eller i skrift, finns det säkert betydligt vassare uttryck att ta till än dessa. Vad jag vet så är det ingen som haft synpunkter på att förändra de orden. Än.

Helvete. Varför säga så? Tänk på alla glutenallergiker.

Det är inte längre så enkelt som kvan kan tro att vara kvänniska. Att uttrycka sig korrekt utan att trampa någon på tårna/klorna/klövarna/tassarna är inte så lätt som kvan kan tro. Men (ja, så får jag fortfarande skriva, då detta ord stavas med e, inte ä. I tal kan det dock vara mer tveksamt.) att det finns fler kvänniskor numera som gör en töna av en fjäder, råder väl ingen större tvekan om. Kvan kan ju sätta sig ner och kura (inte kura skymning, jag menar det fornnordiska ordet “tjura”, fast på ett mer könsneutralt uttryckt sätt) och tycka att det är fullständigt hopplöst att ens försöka uttrycka sig på ett begripligt, könsneutralt och icke stötande sätt.

Nu har jag inte mer energi och lust att ödsla på detta ämne.

Glad Påsk alla snälla, godhjärtade och välmenande varelser!
Må alla ägg få ha den färg det vill.

/Anna-Greta

Idag har jag tränat. På att rulla tummarna. Det var min mormor som lärde mig det. Inte för att hon var så speciellt bra på det, men mormor var en mångsidig kvinna som redde ut det mesta och hon klarade även enkla saker och göromål. Det var hösten 1971, jag hade just fyllt sju och hon satt i den gamla knakande korgstolen som katten älskade att vässa klorna på. Hon visade mig precis hur man skulle göra: knäpp händerna i knät, lossa tummarna och rulla dem runt varandra, åt vilket håll du vill, hur länge du vill.

Jag tror mormor var självlärd. Och långt före sin tid. Att rulla tummarna var nog inget man fick lära sig när hon var barn. Tänk om hon hade vetat vilken stor nytta och vilken glädje jag haft av att få möjlighet att lära mig, även om jag fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man gör.

För när man tänker efter, vilket jag ofta gör, även före, är det en stor konst att rulla tummarna. Inte för den som inte har något att göra, men för den som har så mycket att göra att den egentligen inte borde göra något annat än att rulla tummarna ett tag, är det en mycket svår och stor konst. Att rulla tummarna är nämligen ett bra sätt att hålla fingrarna i styr när man har för mycket att göra och tänka på.

En bra tumregel är alltså att när du inte har en stund över, då ska du rulla tummarna.

En annan tumregel är att man gör bäst i att rulla tummarna medan man ännu har dem kvar. Det är lättast att rulla tummarna om man har två. Relationen till dina tummar är förhoppningsvis livslång, men den är inget man kan ta för givet, så vårda den ömt. Om det redan är så, att du bara har en tumme kvar- prova att rulla den med någon annans tumme. Man kan hjälpas åt.

Tumma inte på tiden, var rädd om den, dina tummar och övriga relationer du inte heller har tid med. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Att rulla tummarna tillsammans med någon kan bli ett fint minne att bära med sig hela livet.

/Anna-Greta

Akvareller :
“Ibland får man ro”
“Kärt besök”

När jag var liten hette alla Nils. Det visste jag, för min pappa hette Nils, min farfar hette också Nils, min bror Nils i andranamn, en massa farbröder både i tv och radio hette Nils; Nils Poppe, Nils Ahlroth, Åsa-Nisse, tomtenisse, Nils Ferlin, Nils Holgersson, Nils Karlsson Pyssling, Nils Dahlbeck, Nils Linnman och Nils Dacke. Och alla grannarna i Ingelstorp hette också Nils. Nils med stövlarna, Nils med traktorn och Nils med mopeden.

Närmast bodde Nils med stövlarna, han med de  kacklande hönsen och en tupp som gol om morgnarna.

Lite längre bort bodde Nils med traktorn, på gården med kullerstenen på innergården, där vi ibland hämtade mjölk och tittade på nyfödda griskultingar som låg under röda grisalampor.

Längst bort på vägen, utmed mossarna, bodde Nils med mopeden. Han var trädgårdsmästare. Jag visste inte vad det var, men det lät fint, tyckte jag. Han hade många färgglada blommor bakom huset, en kokplatta i farstun och en gammal kamera. När han ibland lämnade sitt hus och sin blomstrande trädgård, gjorde han det på sin gamla moped.

Två av Nilsarna hette Andersson. Den tredje hette Nilsson, precis som paret på gården andra sidan ån.

Jodå, jag visste minsann att Nils, det hette man om man var man. Så jag visste även vad Nils Nittan Karlsson hette. Men varför mina föräldrar alltid skrattade när jag sa så, det begrep jag inte. När jag började intressera mig för bokstäver och siffror, räknade jag ut hur det hela hängde ihop. Den som läst serietidningar kanske nu räknat ut att han egentligen hette 91:an.

Min pappa hette Nils. Det var han som lärde mig att cykla. eller egentligen lärde mig att själv lära mig. Han lät mig tro att jag kunde. Han sprang bakom och höll i pakethållaren, så jag inte skulle ramla. Ända tills jag tittade bakåt och insåg att han inte alls höll, han bara fanns där.

När min egen son knappt fyllt fyra år, pekade han en dag på stödhjulen på sin lilla räsercykel och sa “Ta bått dåmm!”, vilket betyder “Ta bort dem!” på småländska.  Vi tvekade, men tog till slut bort dem. Han satte sig direkt på cykeln och trampade iväg, utan att ramla en enda gång. Han verkade inte ens nudda tanken på att han inte skulle kunna cykla. Han både visste och trodde. Det är jag mycket tacksam för.

Några decennier senare inser jag att det verkar vara viktigare att tro, än att faktiskt veta. Oavsett vad andra tror, eller tror sig veta.

Jag kan fortfarande höra pappa Nils säga “Jomen, går det så!” på sin klingande Skåländska.  Ja, jag både tror och vet att jag kan höra det. Och hör sen.

Anna-Veta

Nu ska jag berätta vad jag tycker.
Eller ska och ska, jag har “valt” att göra det. För så ska man ju säga nuförtiden.

Jag tycker att- eller tycker och tycker, jag menar: jag “upplever” att- för uppleva, har jag valt att uppleva att det heter numera. Kanske jag bör välja att uppleva att uttrycka mig så för att inte betraktas som att jag har en alltför egen åsikt och samtidigt visa att jag faktiskt själv valt min upplevelse och därför helt enkelt får skylla mig själv, liksom alla ni andra, trots att vi allihop i själva verket lurats att uttrycka oss så p g a att hela uttrycket är en trend.

Som ni kanske märker skriver jag jag, inte “man”, ty det gäller att stå för sina upplevda åsikter, så man, eller jag inte på något sätt framstår som att jag generaliserar, stulit någon annans åsikt, eller på annat sätt gör att någon annan påverkas att välja att uppleva sig upprörd, kränkt eller trampad på tårna. Såvida man inte använder sig av en av de mest (enl min egenvalda upplevda åsikt) numera i samhället framstående kroppsdelarna:

Framfoten.

Var den sitter, har jag personligen valt att uppleva att jag successivt blivit varse om.

Jag upplever, enligt min rätt att välja min egen åsikt, att min framfot i min egenupplevda värld är så kraftigt underutvecklad att jag utvecklat ganska stora besvär med hälsporre.

Jag har med anledning av detta sedan en tid tillbaka ordinerats sjukgymnastiska övningar, där jag dagligen tränar framfotens muskler. Min ambition (det är viktigt att ha ambitioner med det man gör) är i första hand att slippa värk, men som en biprodukt av de stärkta musklerna i framfoten hoppas jag även på styrka i tårna, som kan vara bra att ha om jag väljer att uppleva att jag har behov av att gå på tå för någon, för att denne inte ska bli kränkt eller på annat sätt välja att uppleva något jag orsakat.

Och om någon skulle välja att trampa mig på tårna står jag själv stark, med fötterna på jorden.

Nu får framtiden utvisa om jag, så småningom, måhända blir så stark i framfoten att jag vid för ändamålet lämpligt tillfälle vid behov även kan “erbjuda” någon en spark i den bakre regionen. För så heter det, har jag valt att uppleva att det gör. Erbjuda. Jag upplever även att detta sätt att visa framfötterna på förenklas något då någon vänder en ryggen. Hjälpsamhet och samarbete kan underlätta vissa processer.

Jag väljer nu att erbjuda alla, ingen nämnd, ingen glömd en jättelagom stor (eller jättelagom liten), lagom varm/kall, lagom hård/mjuk, inte alltför närgången eller på annat sätt felaktigt utförd julekram. Oavsett var (eller vart, om du/ni väljer att uppleva att det heter så) du befinner dig i världen, oavsett hur du ser ut (eller inte) vill jag även dela med mig av en liten egenhändigt diktad bön (obs, utan religiös eller politisk åsikt) som jag läste för mig själv varje kväll, då jag var barn. Direkt från mitt hjärta:

“Gode Gud
gör så att allting går och blir bra,
med allting,
överallt
alltid.”

/Anna-Greta

Akvarell “Liten på jorden”

Fick frågan häromdagen om mitt hår var självlockigt. Självfallet, svarade jag.

Min sambo tror att lockarna kan bero på att jag har så invecklade tankar, att jag tänker för mycket. Jag har tänkt en hel del på det och kommit fram till att jag ska fundera på om det kanske kan vara så.

En sak jag har tänkt på och funderat ut, är att plattången självfallet aldrig uppfunnits om sådana som jag inte funnits. Så något gott har man kanske bidragit till, i alla fall. För plattångstillverkarna menar jag.

En gång drömde jag att jag var en bokmärkesängel. Kanske för att jag själv har lockigt hår, kanske för att jag funderat på hur bokmärkesänglar egentligen ser ut utanför bild, i helfigur och att jag helt enkelt bara var nyfiken. Jag var i alla fall en bokmärkesängel, med vingar, moln och allt. Befann mig nedanför en stege och skulle upp för den. Inte så enkelt, med ett moln under ena armbågen och inga ben. Så jag gick med molnet före, upp- och nedvänd, med huvudet lutande i min ena hand,  precis som en bokmärkesängel ska. Det gick jättebra. Man kan om man vill. Eller som en del säger: drömma kan man ju alltid.

Det brukar så hoppfullt sägas att “drömmar kan bli verklighet.” Lika fullt längtar många till att “verkligheten ska bli som en dröm”. Hur vill man ha det egentligen, dröm eller verklighet? Det har jag funderat på. Det är ungefär som Timbuktu sjunger,  att “alla vill till himmelen, men ingen vill dö.”

Människan vill ha klarblå himmel, molnfritt-  men tycker samtidigt om att gå på små rosa moln.

Nu ska jag tänka vidare. Vidare och vidare och bredare.

Fundera på vad himlen egentligen vore utan moln.

“Himmel” Akvarell.

Kära jag.

Tack för att jag tar hand om mig själv och för att jag lyssnar till mig när jag behöver lätta mitt hjärta. Tack för att jag ser mig, hör mig, lyssnar och förstår, för att jag ställer upp för mig själv och för att jag vill mig väl. Tack för att jag hjälper mig själv, stöttar mig när det behövs utan att lägga mig i och för att jag kan samarbeta även när jag inte är överens med mig själv. Tack för min hjälpande hand, när jag är trött och orkeslös.

Tack för att jag alltid följer med mig själv och för att jag tar mig med till ställen där jag mår bra av att vara. Tack för att jag tar mig därifrån, när jag inte längre vill vara där. Tack för att jag orkar med mig själv, för att jag inte sviker.

Tack ska jag ha, för att jag finns.

Tack för att jag bryr mig om mig.

“Vägen”, akvarell.

Som inbiten, autodidakt, självutnämnd tänkare, tänker jag lite extra just nu, medan julen rullar på och man ändå är igång och stånkar, smörar, kokar ihop, njuter, raskar, firar, steker, härjar, myser, pyntar (fornnordiskt uttryck för pimpar) och försöker hinna med så mycket som möjligt innan året är till ända. Tänker lite extra på alla, överallt. Ja, allting faktiskt. Önskar alla fred, frid, ro och tro på att alla får det mycket bättre än varandra. Att alla får rätt. Med rätt julinställning, skruvad åt rätt håll, i en något skruvad värld, ska det nog kunna gå det med.

Jag tänker så mycket att jag nästan ramlar omkull,  på att jag så innerligt tror på det gamla ordspråket “Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.” Funderar på att om någon trots allt väljer att gräva en grop, samtidigt kunde passa på att fylla den rejält med något som gagnar både sig själv och andra, så att ingen av oss får plats om någon skulle råka falla och riskera att ramla i.

Önskar även, med tanke på dessa tankar,
att vi alla ska kunna se varandra i ögonen även i framtiden.

Stort tack till dig, som tog dig tid att läsa detta. God jul på dig och gott nytt år.

/Anna-Greta