Häromnatten funderade jag på om det kanske vore lättare att göra en omvänd s k “Bucket list” än en vanlig. En lista på saker jag inte vill uppleva innan jag dör. Sen funderade jag på vad det skulle vara för mening med det. Det är just nu varken lätt att planera vad man vill och kan göra, eller tvärtom. Men jag har kommit på mig själv med att jag med lätthet kan hitta saker som jag inte vill göra, som jag inte vill se, som jag inte vill uppleva. Känner mig mer nöjd och intresserad av små, små saker, inte prylar och grejer, utan små händelser och upplevelser i vardagen. Det är dessa små saker som tillsammans blir livets stora och mest värdefulla minnen. Vanliga saker. Vad vanliga saker är vet man först när de blivit ovanliga.
Nu kanske någon som läser detta tänker att det var värst så negativ och deprimerad hon låter, medan någon tycker ingenting och helt ointresserad slutar läsa. Kanske på grund av att jag låter så fruktansvärt positiv och lätt i sinnet, hur jag nu kan vara det när allt är så fruktansvärt. För djupt tycker någon, men fy så tramsigt och ytligt tycker någon annan.
Kanske ler någon lite hånfullt, avundsjukt, kärleksfullt, skrattar och får kramp i magen medan någon blir frustrerad, provocerad, ledsen eller glad. Eller förundras över hur jag ens kan komma på tanken att någon ens skulle bry sig.
Lite lagom positiv, lite lagom negativ är kanske det mest optimala för att inte göra någon upprörd, förbannad, helt oberörd eller kanske helt likgiltig. Vad vet jag.
Hur mycket lagom är råder nog inga tvivel om att ingen är överens om. Det är ju bra att vi eventuellt kan enas om något förstås.
För vi behöver varandra mer än någonsin just nu. Vi bör hålla ihop och därför hålla avstånd, inte ta varandra i hand, men ta hand om varandra. Men vill man vara omtänksam så får man tänka om. Vi kan hålla ut, hålla andan, hålla käft eller hålla låda, det spelar inte så stor roll bara vi agerar, bara vi gör något. Med eller utan munskydd. Ingen kan göra allt, men alla kan ju göra något. Vad väljer man själv. En del väljer att vara passiva, vissa väldigt aktiva. Hur mycket åt något håll vet man kanske bäst själv, eller kanske andra vet det bättre än en själv. Vad vet jag.
“Vad liknar detta, det här liknar ju ingenting”, som min pappa skulle ha sagt. Nä, ingenting är sig likt, tycker jag. Om jag får lov att tycka något. Vem jag skulle få tillåtelse av vet jag inte. Kanske överdriver jag, kanske inte. Vad vet jag.
På min pappas begravning för snart 28 år sedan lästes nedanstående citat upp i kyrkan. Även dessa visdomsord har numera fått en helt annan innebörd för mig.
“I natt smidde jag tusen planer, i morse gjorde jag som vanligt”.
Kanske hade jag det, om det gått. Vem vet.
Med vanlig hälsning/Anna-Greta
Akvarell: “En vanlig bukett”