Futurum

Tjugohundratjugo. Paradoxernas år. Året då ordet positiv fick en negativ betydelse. Året då ordet  sakna blev en folkrörelse och i kombination med ordet motstycke blev mycket användbart. Uttrycket  “att ta höjd för” blev trenduttryck för politiker, samtidigt som de flesta av oss blev tvungna att motsägelsefullt och längtansfullt ligga lågt.

Ordet konstig blev inte längre konstigt, utan mer och mer vanligt i de flesta sammanhang. Konstig blev det nya vanliga. Det vanliga blev det nya konstiga.

Fler och fler blev färre, långsiktigt blev kortsiktigt och saker som länge varit inne blev på kort tid hopplöst ute. Och ute blev hopplöst i vissa sammanhang. Att äta ute fick en annan betydelse när vi började äta ute i stället för inne, då det inte längre var inne att äta ute.

Aldrig förr har vi vistats inomhus så mycket samtidigt som vi ägnat oss åt utomhusaktiviteter, i många fall med folk vi normalt inte umgåtts med eftersom vi tvingats hålla avstånd till de vi annars står som närmast.

Tjugohundratjugo bjöd in till inställda utställningar, avbokade tillställningar, framskjutna föreställningar, ändrade omställningar, inaktuella nyanställningar, avblåsta trumpetföreställningar, omvärderade livsinställningar och förmodligen en hel del fosterställningar.

Människor över hela världen stod upp för varandra och sa emot varandra, man samarbetade och  motarbetade varandra, hjälptes åt, hindrade varandra , följde regler och restriktioner, lydde, protesterade, demonstrerade, samlades, splittrades, berättade vad de tyckte, vad de inte tyckte, vad andra tyckte, tog hand om varandra, separerades, höll ut, höll käft, höll på eller höll på nån helt annan, kände tillit, rädsla och frustration, delade åsikter, sågade åsikter, uttryckte sig, sa ifrån och höll med.

Många människor blev plötsligt tvärsäkra på och medvetna om vad som var ont och vad som var gott och alla visste mycket bättre än varandra. Men ingen fick varken fick rätt eller fel och ingen vann.

Tjugohundratjugo, ett år av saknad som kanske ingen kommer att sakna.

Ett år då vi lärt oss att flexibelt flänga med i de skarpaste svängarna eller att stelbent stå kvar och klaga på att någon annan ska räta ut kurvorna. Året då vi alla fick erfara att allt verkar kunna hända, snabbt. Eller att absolut inget händer och att bli frustrerad över det.

Själv väljer, hoppas och tror jag att om allt kan hända, kan även de allra bästa och underbara saker inträffa, var som helst och när som helst. Kanske nu. I alla fall inte då, det kan vi kanske enas om.

Framtiden är det nya nuet, carpe den!

/Anna-Greta

 

Akvarell: Sten i havet.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *