Jag har upptäckt en ny förmåga hos mig själv, något oerhört enkelt och naturligt, som jag för varje dag uppgraderar min fallenhet för utan att behöva anstränga mig det minsta. Det har successivt gått upp för mig att jag utvecklat den fantastiska förmågan att kunna hålla mig för skratt. Jag har så fantastiskt lätt för det! Helt galet vilket flyt jag har.
Fast nu lät jag väl ändå lite väl självgod. Jag ber om ursäkt. När jag tänker efter är jag kanske inte något underbarn, egentligen. Jag är nog inte den naturbegåvning jag vill låta påskina. Att ta äran åt mig själv var fruktansvärt egoistiskt gjort av mig och jag vill därför förändra inriktningen på min text här och istället rikta ett mycket stort tack till omvärlden, samhället, världen, och allt det som händer och sker runt om oss, i städer, länder, i naturen, överallt! Allt som skett och sker, som gett mig denna enorma möjlighet till att med lätthet kunna utveckla denna oerhört stora förmåga till att kunna hålla mig för skratt.
Det mest färgglada jag registrerat idag är t ex vädervarningarna på radion som uppgraderats från gult till orange. Snöblasket som döljer mina fönster, hindrar mig att se ut på den än så länge gröna gräsmattan, som inom kort förväntas täckas av snö, dolt av dimma, mörker och snörök. Explosioner, krig, räntehöjningar, vädervarningar och snökaos, iskyla, köldrekord, problem och värre fel än befarat på kärnkraftsreaktorer, höga elpriser, strömavbrott, översvämningar, jordbävningar mm, mm. T o m radion svämmar över- av eländesrapporter och elände.
Så visst har jag fått god hjälp. Det får man ju vara tacksam för. Man ska vara glad för det man får. Tack för det och tack snälla nån, vem det än är, tack för att något kan få kännas lätt.
(Arkivbild. Personen på bilden har ingenting med texten att göra).
