Tänk om vi alla hade det lättast. Om vi allihop var den som hade mest, flest, störst, bäst vad det nu är och om vi alla alltid hade rätt. Tänk om vi alla vann. Så vi alla kunde ta åt oss äran, vara den som är rikast, friskast och som levde det enklaste, underbaraste och bästa liv vi kan tänka oss och om vi alla vore gladast och lyckligast i all sin dar!
Tänk om vi alla hade det svårast. Om vi allihop var den som hade minst och sämst och som alltid hade fel. Tänk om vi alla förlorade. Så vi alla kunde tycka synd om oss, vara den som är fattigast, sjukast och som levde det värsta, mest bedrövliga liv man kan tänka sig och om vi alla vore ledsna, olyckliga och hjälplösa och på så sätt berättigade till den uppmärksamhet, tröst och omtanke vi alla behöver.
Tänk om alla hade det bättre än varandra. Eller sämre.
Vore det det bästa? Eller det sämsta?
Om vi alla tyckte och kände likadant, såg lika dana ut och hade en exakt likadan tillvaro,
om vi visste exakt hur och varför andra människor tänker, känner, säger och gör; vore alla nöjda, respekterade och tillfreds då?
Tänk om vi alla hade samma horisont.
Om inte om fanns,
kunde ingen av oss tänka om.
Och en omtanke vore endast en tanke.
