Anna-Greta Lindstam

Funderar på hur arbetsklimatet i Sverige förändrats genom åren. Tänker på alla unga, välutbildade människors hysteriska jakt efter erfarenheter, upplevelser och meriter, för att passa in, för att få ett vackert CV. För att allt ska se så bra ut som möjligt. Tänker på oss lite äldre, som upplevt den tid då arbetslivserfarenhet, livserfarenhet och yrkesstolthet inte bara var ord, utan egenskaper som faktiskt uppskattades och tillämpades praktiskt i arbetslivet. En tidsepok då man fortfarande ansågs vara för ung för att ansvara för vissa saker i yrkeslivet, p g a anledning.

Då insikt var en upplevelse; respekt, ödmjukhet och enkelhet tillämpades naturligt och inte enbart var trendiga samtalsämnen.
Då individualism var naturligt och ofta omedvetet förekommande i alla grupper, något som inte hunnit bli en modern klyscha, helt utan egentlig innebörd.
Då långsiktig planering och framförhållning hann utföras innan förändringar.
Då livet levdes på jorden, inte i etern, med fokus på på.
Då “att kasta pärlor för svin” var ett uttryck, inte en syssla.
Då “var” fortfarande hette “var” och inte “vart” och värden inte blandades ihop med världen och människovärden var viktigare än cybervärlden.
Då många fortfarande förstod att det inte är lättare för den som är klok att vara dum i huvudet än för den som är dum i huvudet att vara klok.

Det känns inte som nostalgi.
Är inte ett dugg rörd.
Mest skakad.

“Gräv där du står”, akvarell.

Ibland behöver man blicka både bakåt och framåt, för att kartlägga sin situation. Det är ganska lätt att stirra sig blind och fastna där. I fel tankebana. Framåt, bakåt, framåt, bakåt. Som en fastkörd bil i en snödriva. Som en bilist som kört av på fel avfart p g a ett alltför nitiskt tittande i backspegeln.

Att titta framåt verkar vara det bästa alternativet. Och så en snabbtitt då och då i backspegeln, så man kan svänga dit man vill och ska, så smidigt som möjligt.

Men som alltid är det här och nu som gäller.
Nu är det ju alltid.
Varje dag.
Varenda sekund.
Ständigt.
Hela tiden.
Oavsett vad du har för dig, var du än är.

Rent tidsmässigt kommer man framåt hur eller vad man än gör. Men aldrig bakåt. Tiden går antingen man vill eller inte, så det vore synd att slösa bort den på att tänka bakåt. Dit ska ju ingen.

Häromdagen såg jag att molntäcket sprack.
Det gjorde nästan jag också.
Fåglarna brast ut i spontant kvitter
samtidigt som något inom mig brast.
På ett positivt sätt.
Jag tror det var en känsla.

Så härligt att jag inte tittade i backspegeln, just då.
Hur skulle jag annars kunna förstå?
Och så skönt det är att veta att det är vi själva som kör,
så vi slipper sitta i varsin snödriva hela våren.

                                                                                                        “Ingenmansland”, akryl.

”Feelings are
much like waves,
we can´t stop them
from coming
but we can choose
which one to surf”

“Fri”, akryl 40X40.

Många är så glada för sin egen täppa.
Det tycker jag att man ska vara.
Så länge det inte är nästäppa. Och jag gläds gärna med dem.

Är själv mycket tacksam över min egen lilla bevuxna jordplätt, som efter den långa välbehövda vintervilan nu så sakta börja morna sig. Vill så gärna hjälpa till, men inser att det inte är så mycket man kan göra, mer än att passa på att njuta de dagar som inte bjuder på motgångar i utvecklingen.

Det visar sig så småningom att de små sköra bladen verkar tåla mer än vad man tror. De är anspråkslösa och mycket modiga. Självständiga. Det får man respektera. Plötsligt en dag sparkar grödorna av sig bitar av snötäcket. Lika plötsligt kan täcket dras över deras små huvuden igen, innan det slutligen är av, definitivt.

Ibland är det segt, men vi vet ju alla att det går.
Till slut.
Trots bakslag, motgångar och hinder.

Med ljus, värme, tillit och tålamod går det mesta.

Upp
och
ned
är
lika
långt,
men
inte
lika
lätt

k
å
r
p
s
d
r
o

t
k
s
n
a
D

Alla människor har en möjlighet som ingen kan ta ifrån dem. Det är att själv välja sina tankar. Det finns i tankevärlden t ex två val: Positivt eller negativt. Det finns två riktningar: Upp eller ned.

Vad du tänker är det ingen som hör. Gudskelov..? Men vad du säger, skriver eller uttrycker lägger andra märke till mer eller mindre. Hur du uppfattas är nog väldigt olika, beroende på sammanhang, vem eller vilka som avgör. Hur du själv uppfattar det du sänder ut är kanske en helt annan sak.

Enligt min personliga uppfattning har vi alla ytterligare en möjlighet, förutom att kunna välja våra tankar. En möjlighet som inte bara gagnar oss själva utan alla i ens omgivning. Det är möjligheten att välja om man vill vara glädjespridare eller dyngspridare. Det finns en stor smittorisk i båda sätten.

Det är skillnad på tomt prat och på tomt prat. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klyschigt då, tänker kanske någon. Jag älskar klyschor, så länge man lever som man lär. Du är din egen lyckas smed. Ja, det är jag. Det är jag själv som väljer om jag är det eller inte. Det kan ju du också göra om du vill.

Om du inte vill bli smittad av andras negativa tankar kan jag tipsa om att bygga upp ditt eget immunförsvar, det är bara att sätta igång och träna. Konditionsträning måste man göra själv. Precis lika mycket och ofta som en konsertpianist behöver öva på sitt piano. Eller en akvarellist behöver hålla igång sin pensel och sitt färgseende. Ingen föds fullfjädrad. Inte ens Zlatan.

Det är valår i år, det är det varje år. Varje dag, varje sekund. Härligt. Jag vet vad jag vill välja.  Ja, hon är så redig så, tänker kanske någon. Ja, det är jag, tänker jag. För det vill jag vara. Tycker det känns bättre att tänka på det jag vill ha, än det jag inte vill ha.

Grattis på mig. Fina jag.

Det finns bara 2 saker att välja mellan. Positivt eller negativt. Här är hela listan: (Just denna kommer inte att publiceras i några kvällstidningar, så skriv gärna ut, klipp ut och spara)

Idag är min blogg utan bild, den får du välja själv, i tanken.

Nuet är

det nya

sedan.

Framtiden finns

redan nu

bakom oss.

Fånga dagen.

Skynda, innan den tar slut.

 “Bästa vänner, Godhult”, akvarell

“Vi kan inte göra storverk, bara små gärningar med stor kärlek”
/Citat av Moder Teresa

Borde skrivit en lång bloggtext.
Här.

Skjuter upp det.
Direkt.

Så har jag i alla fall fått det gjort.

Känn tacksamhet.
Handla därefter.

Ett rikt liv behöver inte kosta så mycket.

Jag önskar
er alla
-även er som inte läser detta- ett friskt och  gott nytt år.

Både med
och utan utropstecken!

/Anna-Greta

I början är passionen stark.

Allt flyter på, går av sig självt.

Man längtar.

Världen runtomkring känns oviktig.

Känslan är stark, magnetisk, snudd på magisk.

Åren går.

Man blir van.

Startsträckan blir längre.

Och längre.

Men kärleken består.

Stark, stabil, starkare.

Kärleken växer.

Den största nyfikenheten är stillad.

Behovet finns, men förhållandet mellan kvalitet och kvantitet har förändrats.

Det känns ok att lyfta blicken, ok att samla intryck från livet i övrigt.

Visst, det går i perioder, det gör det.

Men med tiden lär man sig att det här med att längta är halva grejen.

Tårta varje dag är inte gott.

Vissa dagar kan jag måla passionerat, flera timmar i sträck.

Ivern är så stor ibland att färgen knappt hinner torka innan jag vill lägga på ny.

En del dagar gör jag något helt annat.

Betraktar, låter vara.

Det är bra för relationen.

Balansen.

Min relation till måleriet är livslång.

Den är värd att vårdas ömt, med respekt.

I nöd och i lust.

/Anna-Greta

medlem i AA, Anonyma Akvarellister.

Tiden är lovlig. Hela tiden. Utan jaktlicens och synliga vapen är människan på språng efter tiden. Det ska Carpe Diemas och jagas tid, mediteras och effektiviseras, hashtaggas och varas i nuet, medmänniskor ska hjälpas, självrespekten bevaras, lägen ska gillas och förändringsprocesser ska pågå samtidigt som man ska vara nöjd och tacksam. Frågan är om vi alla successivt håller på att utvecklas till fullfjädrade posimister? Nya ord är ju så trendigt.

Där står du och passar in. Som ett tvehågset gökur utan gök. En galakväll, bland andra kameleonter. Och håller inne med det du allra helst vill säga och tycka. Men:

Låt aldrig någonsin ett litet överbett hindra dig från att sticka ut hakan om det behövs.

Kanske har det spottats i motvind allt för många gånger, så många gånger att saliven är slut. Inte lätt att spotta i nävarna om man lider av muntorrhet, säger du.

Prova att säga det där på skånska:

”Ente liätt å spåtta i näivarna näur man lejjdårrr aov monntårrrheeijt”

Monntårrheijjt! Det låter väl glatt?

Skratta du. Bara ut med det. Släpp fram! Det är inte bra att gå och bära på undertryckta känslor. Passa på. Utnyttja tiden.

Tiden!

Du är utnyttjad.

“Udda fågel”, akvarell.

”Ser du inte smulorna
för alla bröden?

Små smulor
är bra i nöd.

Att vilja,
är att se
en smula”

Ju mer man begriper
desto mer förstår man.

Det fattar väl jag.

“På väg”, akvarell.

Björnbären växer så det knakar vid uthusväggen. Ogräset och tvätthögen likaså. Fast inte just vid uthusväggen, vilket gläder mig. Speciellt vad gäller tvätthögen. Ja, visst finns det mycket man kan glädjas åt, eller hur? Stockrosorna blommar ju fortfarande, sommarvädret har varit underbart.

Tänk om vi alltid haft sommar här i Sverige. Ingen blaskig mörknande höst, ingen svinkall dyster och tråkig vinter, ingen frostig och alldeles för kall vår. Hade vi uppskattat alla fina upplevelser, man bara kan få under den svenska sommaren då?

Solnedgångar, fågelkvitter, frukost i trädgården, surrande humlor, doften av nyklippt gräs, ljumma sommarvindar, solmogna jordgubbar, bara fötter, bara ben, hängmattor, mjukglass, grilla, vila, umgås, ….ogräs, ogräsrensning, mygg, myggbett, solsveda, värmebölja, värmeslag, semesterstängning och dålig service, köer, grannar som stör, ungdomar som väsnas, ungar som skriker, badbollar i huvudet, sand i ögonen, sur mjölk…

Vi som inte ens kan uppskatta att vi får äta oss mätta varje dag. Att vi har tak över våra huvuden och att vi kan prata om i stort sett vad vi vill, ha vilka åsikter vi vill eller åtminstone våga tänka vad vi vill, utan att känna oss hotade.

Det är där, just där, mitt i tvätthögen jag blir så trött. Det är då man känner för en tupplur. En helt vanlig tupplur. Ingen powernap.

Vill jag i stället pigga upp mig, går jag ibland en promenad. En promenad, iklädd kläder som jag gillar. Eller som jag inte alls gillar, men ändå har på mig, trots att jag går, eller kanske på grund av. Kläder som jag i alla fall av någon anledning har i min ägo och som jag väljer att ha på mig, kanske av någon annan anledning. Så omodernt av mig. Nu när”styling” och ”outfit” är så poulärt. Populärt är kanske inte heller så inne, förresten. Modernt är väl också ute, kanske. Frågan är om man kan gå en ”powerwalk” i vilka kläder som helst? Någon som vet? Personligen tycker jag att dagsformen får bestämma hur mycket ”power” det är i min ”walk”.

Stylade Björnbär i ny outfit.

Ni som är unga på riktigt, även utan styling, foundation, botox, tandblekning, gym och sådant, kanske inte tror mig, men  innan spotify, hörlurar och sånt fanns, lyssnade man på varandra. Man lyssnade även på radio. I radion spelades då och då t o m en och annan jazzlåt. Även då det inte var önskeprogram. Så allmänbildande. Till exempel en låt med hon den där Ella-Fitz. Så hette hon väl? Ella-Fitz Gerald. Trodde jag. När jag var liten. Innan google, wikipedia , eller ens internet fanns. Hörsägen, det var det som gällde.

Nu vet man kanske å andra sidan istället inte vad ordet hörsägen betyder. Men om man inte vet, kan man ju alltid googla det.

Nyhet:Ljusradio.
Så man ser vad de säger, helt enkelt.
Finns i mitt kök 😉

Tro nu inte på allt ni läser, lita inte på allt ni hör. Googla om ni vill veta mer, använd gärna modeord men behåll fötterna på moder jord. Framför allt:  tro på dig själv 😉

/Anna-Greta