Anna-Greta Lindstam

Funderar ibland på fördomar, på förutfattade meningar.

På hur vi människor ofta utgår ifrån oss själva, våra referensramar, erfarenheter.

Från utsikten där vi själva befinner oss.

Från framsidan, baksidan, sidan, underifrån, från ovan eller kanske inifrån.

Man kan prova att stanna upp.

Kliva ur sig själv för en stund.

Undvika att hoppa i galen tunna.

Ta ett steg tillbaka.

Försöka se runt hörnet.

Klättra upp i någon annans utsiktstorn.

Vänta in.

Lyssna.

Varken döma eller ta åt sig, förstora, förminska eller ignorera.

Kanske blir jorden en mindre missuppfattad plats att vistas på då.

Har du förresten noterat att månen snart är full igen?

Tradition.

Förnyelse.

Återvinning.

Allt detta verkar ligga i tiden. Inte alltid det lättaste att få dessa motsatser att gå ihop.  Tradition skapar trygghet. Förnyelse går före stagnation. Återvinning är bra för allas miljö, hälsa och ekonomi.

Ordet tradition är latin och betyder “överlämnande”. Vanligtvis gäller detta vårt kulturella och sociala arv, det vi lämnar vidare till de som kommer efter oss.

Antingen följer man traditioner, eller skapar man nya.

I min närhet finns en ganska ny tradition. Den uppstod för ganska precis ett år sedan p g a tidsbrist. En mycket bra tradition att följa även vid platsbrist, vilket var fallet detta år. Både tidsbrist och platsbrist låter ju också ganska inne inser jag nu så här i efterhand.

Den nyfunna, återvunna traditionen är: julgrenen.

Varken vatten eller julgrensfot behövs. Inte barrar den heller. Träslag kan man välja själv, vilket underlättar och inte gör julgrensletandet platsbundet. Vår julgren kommer från vårt egenbeskurna egna plommonträd i Hammenhög och har således inte orsakat någon extra kostnad eller något större ingrepp på den så för alla dyrbara fritiden före jul. Doftfri och miljövänlig, traditionsenligt klädd över julen. Funktionell, naturlig och modern. Leve den.

En av de riktigt stora fördelarna med julgrenen jämfört med julgranen är att grenen varar över påsken. Påskriset är ordnat.

Nu inväntas påsken.

Lev väl.

/Anna-Greta

Dramatik går före grammatik. Både i ordlistan och i våra medier.

Själv föredrar jag grammatik.

Ta t ex prepositioner. Så användbara och betydelsefulla. Pre betyder före. Position är en plats eller ställning. Pre-position. Före-ställning. Att ta ställning före, eller som en föreställning precis som på teatern…

Ordet ”över” är en preposition. Precis som ordet ”under”. Så uttrycksfullt och enkelt.

Genom att använda ett enda litet ord, kan någots innebörd förändras så totalt.

Man kan visa sin framsida. Eller sin baksida. Ett ställningstagande.

Valet av pre (före) position (ställning) påverkar. Mer än vad man kan tro.

Med mer grammatik och mindre dramatik går det fint att vända undergång till övergång.

Jag tror att det dröjer länge innan ordens undergång är här.

Det mesta brukar gå över, inte under.

Oavsett vilken position du har, vill jag passa på att önska dig en riktigt

God Jul och ett Gott Nytt År!

/Anna-Greta

För att kunna styra på ett balanserat sätt är det viktigt att ha rätt julinställning. Styrkänslan och stabiliteten i kurvorna  blir bra och styrningen återhämtar sig mjukt i alla hastigheter om julen är korrekt inställd.

Alla har inte har möjlighet att köpa sig en jul. Alla har inte ens lust. Men med rätt julinställning kan man hitta alternativa sätt att få till rätt julstämning.

Man kan t ex koka Julbjörnbärssylt.

Man kan knåda sig en Julfralledeg.

Man kan riva ner julkakel från sin jultoa.

Man kan måla Julakvarell.

Man kan titta ut på den vackra julutsikten.

Man kan döpa om sin lilla söta handgjorda träängel som pappas käre gamle Skillingevän Egon gjort, som för all del hänger framme året runt, till julängel. Inte Egon, utan ängeln.

Det viktiga är att man använder sig av någon typ av julförknippad rekvisita och att allt man gör, allt man använder benämns med ordet ”jul-” . För det har jag sett både på tv, i tidningar och inte minst på vissa förpackningar i en del varuhus. Detta trots att innehållet är detsamma som vanligt.

Till sist, vill jag berätta lite om min tro.

Min tro på att ett liv både före och efter jul existerar.

Med en balanserad julinställning.

/Jul-Anna-Greta

Buy Nothing Day.

Köpfridagen. En internationellt uppmärksammad dag. Sista lördagen i november, varje år.

Instiftades 1992 i syfte att få människor att tänka till angående konsumtionssamhällets effekter. Överkonsumtionen som på sikt skadar vår miljö, vår ekonomi och vårt välbefinnande. En enda dag då man inte handlar, inte spenderar. En dag då man varvar ner, bara tar det lugnt. En dag för avslappning, utan konsumtion.

Lördagen den 1 december:

Öppet i ateljén kl 11-17.

Bara för en dag.

Välkommen!

Jag vill inte verka påträngande på något sätt,

men vill skriva några rader angående

integritet och vänskap.

En annan sak jag vill skriva om,

utan att på något sätt såra någon,

är ödmjukhet.

Vill skriva om förståelse, stöd och överseende.

För att inte framstå som om jag har det

bättre än någon annan

vill jag skriva lite om elände.

Och för att inte verka otacksam och gnällig

vill jag skriva en del om glädje.

Vill även skriva om ömsesidig respekt.

Och om självrespekt.

Hade tänkt skriva några rader om

uppgivenhet. Om gränssättning.

Om självcentrering, trångsynthet, ombytlighet,

inkonsekvens, dubbelmoral och trötthet.

Om upprepning.

Om fördomar.

Om att döma, att tro sig veta något

-utan att ha sett en sak från ett annat håll

än sitt eget, trots att hållen kan vara många.

Om stora inre varbölder som gnager, som

väller ut över andra i form av

förtäckt avundsjuka,  bristande förståelse och

syrliga kommentarer i tron om att allting

kretsar kring en själv.

Om envishet. Tjurighet. Flykt.

Om självömkan.

Om den stora rädslan som sitter i

varbölden och matar fegheten.

Till sist, vill jag skriva om insikt och förståelse.

Om ursäktens betydelse för sårade känslor.

Om att mod är att göra något

man är rädd för.

Om öppna, värkande sår.

Om tappad tro, brist på tillit.

Om värkande sår

som verkar bildande.

Om att lära sig.

Om att bli ärrbildad.

Nej, det var ingen särskrivning. Jag menar hög tid, inte högtid.

Funderar över hur många som lider av ett gravt  tidsoptimismmissbruk.

Jag menar lider. Det signifikanta för just missbruk är ju vanligtvis att man inte själv är riktigt medveten om det, att man inte vill kännas vid det. Det brukar vara omgivningen som får ta hand om lidandet. De medberoende.

För egen del känner jag mig som en tidsrealist. Lite överraskande för många, att en konstnär inte flummar runt utan koll, eller?  Det är ju just det som är grejen med att vara tidsrealist. Att organisera, planera och inse fakta, för att man ska få tid över till att ”flumma runt” och släppa taget. Få tid över till det man vill och inte måste göra. Lite som att vara ekonomisk, fast inte med pengar, utan med tid.

Det finns ingen som kan skjuta snabbare än sin egen skugga, även om många människor beter sig som om de verkligen tror att det ändå skulle kunna gå. Att säga ”nej, det går inte, tiden är för knapp” kan låta negativt, oroligt och fegt. Själv tycker jag det är långt mer positivt och riktigt, riktigt roligt att säga så. 🙂 Och modigt! Det är mycket tuffare att stå kvar på perrongen och vänta på nästa tåg än att försöka springa ikapp ett tåg som redan tuffat iväg. Rena friskvården.

Så här på alla helgons dag, när alla tänker på dem som passerat gränsen över till andra sidan, kan jag därför inte låta bli att reflektera över alla som springer, som säger ja när de kanske menar nej. Det faktum att eventuella kollektiva självmördare går lösa i vårt samhälle. Skänker en stilla tanke till dem också. I förebyggande syfte.

Undrar vem som är flummigast jag.

Livrädd eller livräddad?

Framtiden

finns redan nu

bakom oss.

Sedan har nu

blivit då.

Nuet ligger

i tiden…..

….och jag målar. I stormens öga.

Det man inte har, det längtar man till , sjöng Gösta Linderholm

Själva längtan är beviset  på att det vi längtar efter finns, sa Karen Blixen.

Så är det, sa jag

Sedan sa jag ingenting. I stället målade jag akvarell, för det har jag längtat efter.

Kärt besök, fick målningen heta.

För det längtar jag efter, sa jag.

Det är inte bara mysigt

att ibland besöka Shangri-La.

Jag tror,

fast och fullt,

fast livet är fullt,

att det är

livsviktigt.

Till Shangri-La finns ingen given adress, dit får man hitta själv. Det gjorde t ex Kalle Anka, som for till sitt eget Tralla-La. I Kalle Anka kan man även läsa om ett ställe som heter Avskyvärld, där allt är fyrkantigt. Tror inte man behöver leta så länge innan man hittar dit, men jag avstår helst från att försöka….