Futurum

Tjugohundratjugo. Paradoxernas år. Året då ordet positiv fick en negativ betydelse. Året då ordet  sakna blev en folkrörelse och i kombination med ordet motstycke blev mycket användbart. Uttrycket  “att ta höjd för” blev trenduttryck för politiker, samtidigt som de flesta av oss blev tvungna att motsägelsefullt och längtansfullt ligga lågt.

Ordet konstig blev inte längre konstigt, utan mer och mer vanligt i de flesta sammanhang. Konstig blev det nya vanliga. Det vanliga blev det nya konstiga.

Fler och fler blev färre, långsiktigt blev kortsiktigt och saker som länge varit inne blev på kort tid hopplöst ute. Och ute blev hopplöst i vissa sammanhang. Att äta ute fick en annan betydelse när vi började äta ute i stället för inne, då det inte längre var inne att äta ute.

Aldrig förr har vi vistats inomhus så mycket samtidigt som vi ägnat oss åt utomhusaktiviteter, i många fall med folk vi normalt inte umgåtts med eftersom vi tvingats hålla avstånd till de vi annars står som närmast.

Tjugohundratjugo bjöd in till inställda utställningar, avbokade tillställningar, framskjutna föreställningar, ändrade omställningar, inaktuella nyanställningar, avblåsta trumpetföreställningar, omvärderade livsinställningar och förmodligen en hel del fosterställningar.

Människor över hela världen stod upp för varandra och sa emot varandra, man samarbetade och  motarbetade varandra, hjälptes åt, hindrade varandra , följde regler och restriktioner, lydde, protesterade, demonstrerade, samlades, splittrades, berättade vad de tyckte, vad de inte tyckte, vad andra tyckte, tog hand om varandra, separerades, höll ut, höll käft, höll på eller höll på nån helt annan, kände tillit, rädsla och frustration, delade åsikter, sågade åsikter, uttryckte sig, sa ifrån och höll med.

Många människor blev plötsligt tvärsäkra på och medvetna om vad som var ont och vad som var gott och alla visste mycket bättre än varandra. Men ingen fick varken fick rätt eller fel och ingen vann.

Tjugohundratjugo, ett år av saknad som kanske ingen kommer att sakna.

Ett år då vi lärt oss att flexibelt flänga med i de skarpaste svängarna eller att stelbent stå kvar och klaga på att någon annan ska räta ut kurvorna. Året då vi alla fick erfara att allt verkar kunna hända, snabbt. Eller att absolut inget händer och att bli frustrerad över det.

Själv väljer, hoppas och tror jag att om allt kan hända, kan även de allra bästa och underbara saker inträffa, var som helst och när som helst. Kanske nu. I alla fall inte då, det kan vi kanske enas om.

Framtiden är det nya nuet, carpe den!

/Anna-Greta

 

Akvarell: Sten i havet.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Som vanligt

Häromnatten funderade jag på om det kanske vore lättare att göra en omvänd s k “Bucket list” än en vanlig. En lista på saker jag inte vill uppleva innan jag dör. Sen funderade jag på vad det skulle vara för mening med det. Det är just nu varken lätt att planera vad man vill och kan göra, eller tvärtom. Men jag har kommit på mig själv med att jag med lätthet kan hitta saker som jag inte vill göra, som jag inte vill se, som jag inte vill uppleva. Känner mig mer nöjd och intresserad av små, små saker, inte prylar och grejer, utan små händelser och upplevelser i vardagen. Det är dessa små saker som tillsammans blir livets stora och mest värdefulla minnen. Vanliga saker. Vad vanliga saker är vet man först när de blivit ovanliga.

Nu kanske någon som läser detta tänker att det var värst så negativ och deprimerad hon låter, medan någon tycker ingenting och helt ointresserad slutar läsa. Kanske på grund av att jag låter så fruktansvärt positiv och lätt i sinnet, hur jag nu kan vara det när allt är så fruktansvärt. För djupt tycker någon, men fy så tramsigt och ytligt tycker någon annan.

Kanske ler någon lite hånfullt, avundsjukt, kärleksfullt, skrattar och får kramp i magen medan någon blir frustrerad, provocerad, ledsen eller glad. Eller förundras över hur jag ens kan komma på tanken att någon ens skulle bry sig.

Lite lagom positiv, lite lagom negativ är kanske det mest optimala för att inte göra någon upprörd, förbannad, helt oberörd eller kanske helt likgiltig. Vad vet jag.

Hur mycket lagom är råder nog inga tvivel om att ingen är överens om. Det är ju bra att vi eventuellt kan enas om något förstås.

För vi behöver varandra mer än någonsin just nu. Vi bör hålla ihop och därför hålla avstånd, inte ta varandra i hand, men ta hand om varandra. Men vill man vara omtänksam så får man tänka om. Vi kan hålla ut, hålla andan, hålla käft eller hålla låda, det spelar inte så stor roll bara vi agerar, bara vi gör något. Med eller utan munskydd. Ingen kan göra allt, men alla kan ju göra något. Vad väljer man själv. En del väljer att vara passiva, vissa väldigt aktiva. Hur mycket åt något håll vet man kanske bäst själv, eller kanske andra vet det bättre än en själv. Vad vet jag.

“Vad liknar detta, det här liknar ju ingenting”, som min pappa skulle ha sagt.  Nä, ingenting är sig likt, tycker jag. Om jag får lov att tycka något. Vem jag skulle få tillåtelse av vet jag inte. Kanske överdriver jag, kanske inte. Vad vet jag.

På min pappas begravning för snart 28 år sedan lästes nedanstående citat upp i kyrkan. Även dessa visdomsord har numera fått en helt annan innebörd för mig.

“I natt smidde jag tusen planer, i morse gjorde jag som vanligt”.

Kanske hade jag det, om det gått. Vem vet.

Med vanlig hälsning/Anna-Greta

 

Akvarell: “En vanlig bukett”

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fina jag

Det finns så mycket som är fint i vår värld. Fina du, fina jag, fina vi och alla fina styrkekramar förstås, men det som är fint på riktigt kan vara sånt man minst anar.

Det är t e x fint att det finns så mycket att vara tacksam för. En massa saker runt omkring oss som ger oss glädje på många olika sätt. En del saker ser man tydligt med ögat, vissa känns direkt och andra saker gläds man åt långt senare, då man först förstår hur betydelsefulla de är.

Något som gör mig glad, gladare för varje år som går, är att finnas i någons tankar. Speciellt om man får veta det. Och i synnerhet om facebook inte talat om att man fyller år eller gjort något annat som berättigar till en stunds bekräftelse. Livet består ju av minnen och att få vara en del av någons minnen är bland det finaste jag vet, speciellt om de är fina.

Utan våra minnen vore våra liv innehållslösa och svåra att blicka tillbaka på och att ha kontakt med människor från ens förflutna är ju en förutsättning för våra gemensamma minnen. Ensamma minnen blir ju inget annat än just ensamma minnen, som med tiden föder ännu större känsla av ensamhet och utanförskap.

Det är ledsamt med den pågående pandemin, som splittrar oss människor fysiskt, skapar avstånd och sätter upp hinder. Men sätten att nå varandra är ju många fler idag än någonsin förr. Läste någonstans att det under 2020 blivit mycket vanligare att ringa till varandra, prata en stund om ingenting. Ställa frågor som “hur är det, hur har du det, hur mår du?” och ringa eller skriva till någon enbart för att kolla läget. Det är så fint tycker jag. Att lyfta blicken och inse hur mycket det minsta lilla livstecken kan betyda för en annan människa, att förstå att alla andra kanske inte har varandra, även om det tycks vara så. Även de allra starkaste och äldsta vänskapsband behöver underhållas, i båda ändar, för att inte försvagas.

Ju äldre man blir, desto mindre blir förutsättningarna för fler gemensamma gamla minnen. Men att skapa nya, fina minnen kan alla göra.

Jag har skrivit det förut, men jag tar det igen:

Tiden är den enda resurs som inte kan förnyas.

/Anna-Greta

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Återvinna och åter vinna tid

Jag minns hur irriterad jag var på min mamma för att hon sparade de guldfärgade smörpappersarken, ni vet pappret som själva smöret är inpaketerat i. Ett par sådana låg alltid omsorgsfullt hopvikta i kylskåpet under min uppväxt.

Nu gör jag likadant. Nu vet jag varför. Så smart, så tidsbesparande och så praktiskt. Och idag skulle vi kunna säga: så trendigt, idérikt och miljövänligt. Tack mamma, du var långt före din tid. Och förlåt igen. Jag visste ju inte bättre.

Men det visste du, för du växte upp i en tid utan överflöd. Enligt mitt sätt att se det, gynnar inte överflöd kreativitet. Tänk vilken idérikedom som föddes under de svåra krigsåren. De som levde under denna tidsperiod fick mycket gratis utbildning enbart genom att leva, eller överleva. Men det stod dessvärre aldrig i deras CV.

För ett tag sedan när jag grävde upp potatis i mitt potatisland, satte jag spaden rakt igenom en potatis så den klövs. Inte spaden, men potatisen. Då minns jag vad min mamma brukade säga: “Ta en grep”. Så då gjorde jag det och genast gick det lättare att få upp min potatis hel och fin, utan att flytta onödigt mycket jord. Även ryggen blev gladare. Tack mamma. Nu förstår jag. Enkelhet och erfarenhet i fin förening, numera kallat ergonomi.

En gång klagade jag över en Cyklamen, som blommat så fint och plötsligt bara fallit ihop och halvdött, hur jag än vattnade och skötte den. “Sätt ut den under en buske”, sa mamma. Jag gjorde så. Några månader  senare hade jag helt glömt bort den och fick då plötsligt se något som blommade kraftigt under en buske. Det var min halvdöda Cyklamen, som fått vara ifred och som nu hade växt sig kraftig och var full med knoppar och blommor. Tack mamma, nu förstår jag även hur detta hänger ihop, utan trädgårdsingenjörsutbildning.

Jag funderar ibland över hur korkade vi människor är, som anstränger oss till vårt yttersta, ofta helt i onödan. Vår mesta tid lägger vi på jakten på pengar som vi använder till fullständigt onödiga saker, som vi många gånger behöver för att kunna använda någon ännu mer onödig pryl som stöd åt ytterligare saker som vi förmodligen inte egentligen har behov av.

Kanske hade ett smörpapper funkat lika bra. Eller en grep. Kanske skulle vi bara låtit bli, helt och hållet. Gjort något annat. Kanske skulle vi där hittat vår tid som vi oftast anser att vi inte har.

Naturen skapar ständigt nya saker, helt utan pengar. Det gror, växer, vissnar och dör. Om och om igen. Mitt framför våra ögon händer helt häpnadsväckande saker, väldigt, väldigt långsamt. Så långsamt att vi oftast inte hinner uppfatta att det hänt, eftersom vi själva har så bråttom med annat. Vi har inte tid.

Ett rikt liv behöver varken ta tid eller kosta särskilt mycket.  Less is more, som det heter på utrikiska. Detta visste människan långt innan ordet återbruk och återvinning uppfanns, men med tiden har denna kunskap drunknat av bara farten i vårt stora prylhav.

Tiden är den enda resurs som inte kan förnyas. Stanna upp en stund och tänk på det, nästa gång du skrapar ur din sista smörklick från det guldfärgade pappret. Vik ihop det, lägg det i kylen och plocka fram det en gång när du ska smörja en form. Ett färdigsmort papper helt utan kostnad och ansträngning. Du återvinner och du vinner åter lite tid att fortsätta fundera på om det finns fler saker att återvinna för att åter vinna lite tid…..

/Anna-Greta
(Bilden är återvunnen, för att vinna tid. Har använts i ett tidigare blogginlägg, kallat “Att vinna tid”.)

Posted in Uncategorized | Leave a comment

The hen is on fire

Det fanns en tid då min vilja att uttrycka mig i text var stor. Jag vet egentligen inte när det hände, men viljan har sakta tynat bort, jag känner inte att jag brinner för det längre. Successivt verkar glöden ha falnat, det känns som att bara askan är kvar. Att kliva ur denna aska skulle kunna innebära att kliva direkt in i elden. På vilket sätt jag menar kan tolkas hur det vill. Det är just det som är problemet.

Så många uttryck har förändrats. Ord och uttryck som tidigare inte hade någon betydande roll verkar idag laddade med värderingar, känslor och associationer som kan få den allra minsta lilla fjäder till att snabbt bli en höna.

Ordet brinna får mig själv t e x just för tillfället direkt att tänka på de fruktansvärda bränderna i Australien och gör mig jätteledsen. Vad höna heter på engelska tar jag för givet att ni vet och jag har absolut ingen lust att skriva mer än så.

Det som sägs och skrivs tolkas av mottagaren, beroende på dennes bakgrund/etnicitet/värdering/kultur/politiska åsikt/humör/dagsform mm. Så har det förstås alltid varit, men den stora skillnaden är att det mesta, de flesta ämnen numera diskuteras offentligt och har tenderat att bli en enda stor smaklös pyttipanna. Känslor och åsikter om allt och alla publiceras och diskuteras, ibland lösryckta ur sitt sammanhang, på fler och fler ställen och av fler människor än någonsin tidigare. Slutsatser utan att se helheter dras, fördomar och känslor frodas. Frågan är om var och en egentligen numera vet vad den tycker, eller om de åsikter och värderingar som framförs högst och tydligast blir de allmänt gällande.

Humor och konst var tidigare enligt min personliga uppfattning och tro en ventil, en relativt trygg och glädjefylld frizon för yttrandefrihet. Men inte längre här kan jag känna att kreativiteten spritter i mig.

Humor har egentligen för mig aldrig varit något att skämta om.
Samtidigt är det en svår konst att skämta.
I vår tid lika svårt som att diskutera politik och religion.

Utan att lägga vare sig politisk eller religiös värdering i mitt tyckande vågar jag utan att skämta, precis som poeten Edith Södergran i alla fall påstå att “Ljus är himlen för mig.”

/Anna-Greta

“Vi lever alla under samma himmel,
men vi har inte alla samma horisont”

/Konrad Adenaurer

 

Obs: Kon på bilden har ingenting med texten att göra.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Fössta tossdan i mass

De va väl ett himla pRatande om att vi Smålänninga inte kan säga R. R säge man nä de behövs å inte annas. Å fössta tossdann i mass- va e de fö määkväditt me de, va e de fö fel på den fjääde tossdann? Å massipaantååta, de e väl inget mot en Rejäle RågkRingla? Gå ut å fRåga en Smålänning hu man utala äRekRängkning så ska ni få höRa på Redia R.

Ja prata smålänska, fö ja e uppvuxen i Smålann. Att ja prata smålännska, de stå ja fö. Fö sitta behöve man inte göra i onödan så länge en kan stå åpp. Fö sej själv.

Ja ha määkt att vi från södra delen av lannskapet inte alls ha dåm dä skorrande ärren som man nomaalt bruka säjja att smålänninga ha. Nä, vi vill inte krabba te de, så vi låte helt engkelt bli å säjja ärr dä de inte behövs. Vi smålänninga ha läät åss från bööjann att man ska vara spaasamm me de man ha.

Som nä ärret komme direkt efte en vokal i slutet av ett od. Dä e de ju helt onöditt å slösa me ärren. Som i odet “där”, t ex.  Elle om ärret komme direkt efte en vokal som följs av en kånnsonant. Exempel på ett sånt od e odet “ord”. Huvvesaken e väll att en begripe va en säjje.

Iblann använde vi ju ärr vi också, föståss. Fass bara dä de behövs. Som t ex nä ärret komme mitt mellan två vokale. Som i odet “bara”. Man kan ju inte säga baa, fö då e de ju ingen som fatta.

Man måste även använda ärr nä man ska säjja ett od dä ärret följs av en vokal. Bra exempel på de e odet “bra” och odet “södra”. Dä behövs ärret vääklien, fö annass skulle de ju bli “ba-a” elle “sö-da”. Så dä kan man ju inte prata helle.

Så. De va väl inte så määkväditt. Spaasammhet å engkelhet va odet.

Dä fick ni nått å grunna på.

/Anna-Greta

Akvarell: “Smålännsk laggååd”

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att vinna tid

Årets julklapp sägs vara det återvunna plagget. Det är fint, tycker jag- på många sätt.  Med tanke på att återvinning ligger i tiden, vill jag skriva om att just tiden är den enda resurs som inte kan förnyas.

Jag tänker därför använda förra årets julbloggstext här. Vill berätta att jag fortfarande tränar. På att rulla tummarna. Det var min mormor som lärde mig det. Inte för att hon var så speciellt bra på det, men mormor var en mångsidig kvinna som redde ut det mesta och hon klarade även enkla saker och göromål. Det var hösten 1971, jag hade just fyllt sju och hon satt i den gamla knakande korgstolen som katten älskade att vässa klorna på. Hon visade mig precis hur man skulle göra: knäpp händerna i knät, lossa tummarna och rulla dem runt varandra, åt vilket håll du vill, hur länge du vill.

Jag tror mormor var självlärd. Och långt före sin tid. Att rulla tummarna var nog inget man fick lära sig när hon var barn. Tänk om hon hade vetat vilken stor nytta och vilken glädje jag haft av att få möjlighet att lära mig, även om jag fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man gör.

För när man tänker efter, vilket jag ofta gör, även före, är det en stor konst att rulla tummarna. Inte för den som inte har något att göra, men för den som har så mycket att göra att den egentligen inte borde göra något annat än att rulla tummarna ett tag, är det en mycket svår och stor konst. Att rulla tummarna är nämligen ett bra sätt att hålla fingrarna i styr när man har för mycket att göra och tänka på.

En bra tumregel är alltså att när du inte har en stund över, då ska du rulla tummarna.

En annan tumregel är att man gör bäst i att rulla tummarna medan man ännu har dem kvar. Det är lättast att rulla tummarna om man har två. Relationen till dina tummar är förhoppningsvis livslång, men den är inget man kan ta för givet, så vårda den ömt. Om det redan är så, att du bara har en tumme kvar- prova att rulla den med någon annans tumme. Man kan hjälpas åt.

Tumma inte på tiden, var rädd om den, dina tummar och övriga relationer du inte heller har tid med. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Att rulla tummarna tillsammans med någon kan bli ett fint minne att bära med sig hela livet.

Önskar alla en fin och God Jul och ett riktigt Gott Nytt År

/Anna-Greta

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Smålännsk dialecktfillåsåffii

Ja prata smålänska, fö ja e uppvuxen i Smålann. Att ja prata smålännska, de stå ja fö. Fö sitta behöve man inte göra i onödan så länge en kan stå åpp. Fö sej själv.

Ja ha määkt att vi från södra delen av lannskapet inte alls ha dåm dä skorrande ärren som man nomaalt bruka säjja att smålänninga ha. Nä, vi vill inte krabba te de, så vi låte helt engkelt bli å säjja ärr dä de inte behövs. Vi smålänninga ha läät åss från bööjann att man ska vara spaasamm me de man ha.

Som nä ärret komme direkt efte en vokal i slutet av ett od. Dä e de ju helt onöditt å slösa me ärren. Som i odet “där”, t ex.  Elle om ärret komme direkt efte en vokal som följs av en kånnsonant. Exempel på ett sånt od e odet “ord”. Huvvesaken e väll att en begripe va en säjje.

Iblann använde vi ju ärr vi också, föståss. Fass bara dä de behövs. Som t ex nä ärret komme mitt mellan två vokale. Som i odet “bara”. Man kan ju inte säga baa, fö då e de ju ingen som fatta.

Man måste även använda ärr nä man ska säjja ett od dä ärret följs av en vokal. Bra exempel på de e odet “bra” och odet “södra”. Dä behövs ärret vääklien, fö annass skulle de ju bli “ba-a” elle “sö-da”. Så dä kan man ju inte prata helle.

Så. De va väl inte så määkväditt. Spaasammhet å engkelhet va odet.

Dä fick ni nått å grunna på.

/Anna-Greta

Akvarell: “Smålännsk laggååd”

 

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Varthän vill man?

Jag begriper inte varför så många börjat ställa frågan:”Vad är hönan och vad är ägget”?
Vad är det man undrar? Det är ju jättestor skillnad på en höna och ett ägg. Ser man inte det, bör man istället fråga sig varför man inte uppsökt en optiker. Varför undrar man “vad” hönan är? Hur då? Eller menar man “var” hönan är? Eller “vart” som det ofta heter numera. Jag är ledsen, men jag hänger inte riktigt med här.

Personligen tycker jag fortfarande det är mycket mer intressant att få reda på vad som kom först- hönan eller ägget? Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför så stort fokus läggs på hönan, jag menar, varför nämns aldrig tuppen i detta sammanhang? Är det jämlikt? Fundera vidare på det, du som ännu inte skaffat glasögon: vem kom först, hönan, ägget eller tuppen?

Sen undrar jag även om man ens får lov att säga höna och/eller tupp. Längre. Borde det inte i stället heta “höpp” eller “töna”? Varför göra skillnad, är inte dessa levande varelser värda att benämnas könsneutralt? Det finns fler fall på jorden. Tänk på alla “tjor” och/eller “kurar”. Eller säger du fortfarande kor och tjurar?

Det är inte så enkelt som man kan tro att vara människa. Fick jag skriva så? Man? Människa? Män? Kvinnor då? Kvan och kvänniska låter mer könsneutralt tycker jag. Låt oss säga så i stället. För säkerhets skull.  Eller säg precis vad du vill, du har ju precis som alla andra rätt att uttrycka dig på ditt eget sätt. Det viktiga är väl syftet med det du säger. För den som verkligen vill skada någon verbalt eller i skrift, finns det säkert betydligt vassare uttryck att ta till än dessa. Vad jag vet så är det ingen som haft synpunkter på att förändra de orden. Än.

Helvete. Varför säga så? Tänk på alla glutenallergiker.

Det är inte längre så enkelt som kvan kan tro att vara kvänniska. Att uttrycka sig korrekt utan att trampa någon på tårna/klorna/klövarna/tassarna är inte så lätt som kvan kan tro. Men (ja, så får jag fortfarande skriva, då detta ord stavas med e, inte ä. I tal kan det dock vara mer tveksamt.) att det finns fler kvänniskor numera som gör en töna av en fjäder, råder väl ingen större tvekan om. Kvan kan ju sätta sig ner och kura (inte kura skymning, jag menar det fornnordiska ordet “tjura”, fast på ett mer könsneutralt uttryckt sätt) och tycka att det är fullständigt hopplöst att ens försöka uttrycka sig på ett begripligt, könsneutralt och icke stötande sätt.

Nu har jag inte mer energi och lust att ödsla på detta ämne.

Glad Påsk alla snälla, godhjärtade och välmenande varelser!
Må alla ägg få ha den färg det vill.

/Anna-Greta

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tumregler

Idag har jag tränat. På att rulla tummarna. Det var min mormor som lärde mig det. Inte för att hon var så speciellt bra på det, men mormor var en mångsidig kvinna som redde ut det mesta och hon klarade även enkla saker och göromål. Det var hösten 1971, jag hade just fyllt sju och hon satt i den gamla knakande korgstolen som katten älskade att vässa klorna på. Hon visade mig precis hur man skulle göra: knäpp händerna i knät, lossa tummarna och rulla dem runt varandra, åt vilket håll du vill, hur länge du vill.

Jag tror mormor var självlärd. Och långt före sin tid. Att rulla tummarna var nog inget man fick lära sig när hon var barn. Tänk om hon hade vetat vilken stor nytta och vilken glädje jag haft av att få möjlighet att lära mig, även om jag fortfarande inte riktigt fått kläm på hur man gör.

För när man tänker efter, vilket jag ofta gör, även före, är det en stor konst att rulla tummarna. Inte för den som inte har något att göra, men för den som har så mycket att göra att den egentligen inte borde göra något annat än att rulla tummarna ett tag, är det en mycket svår och stor konst. Att rulla tummarna är nämligen ett bra sätt att hålla fingrarna i styr när man har för mycket att göra och tänka på.

En bra tumregel är alltså att när du inte har en stund över, då ska du rulla tummarna.

En annan tumregel är att man gör bäst i att rulla tummarna medan man ännu har dem kvar. Det är lättast att rulla tummarna om man har två. Relationen till dina tummar är förhoppningsvis livslång, men den är inget man kan ta för givet, så vårda den ömt. Om det redan är så, att du bara har en tumme kvar- prova att rulla den med någon annans tumme. Man kan hjälpas åt.

Tumma inte på tiden, var rädd om den, dina tummar och övriga relationer du inte heller har tid med. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Att rulla tummarna tillsammans med någon kan bli ett fint minne att bära med sig hela livet.

/Anna-Greta

Akvareller :
“Ibland får man ro”
“Kärt besök”

Posted in Uncategorized | 1 Comment