Anna-Greta Lindstam

Ta vara på.
Gripa sista strået.

Låter både positivt och negativt på samma gång.

Balans, vill jag kalla det.

“Ett strå” Detaljbild, Akryl 80×80

Det sägs att i själva centrum av en cyklon är vinden svag. Uttrycket ”i stormens öga” brukar därför användas som en metafor över en stilla plats mitt i en stormig eller kaotisk tillvaro.

I mitten av stormen, där är det lugnast.
Inte alltid bäst att fly, eller att inte våga närma sig stormen alls. Kanske är det bäst att söka sig till stormen och stanna till. Rida ut stormen. Hamna i stormens öga, där det är lugnt.

“I stormens öga”, Akryl 100×100

Mod är inte att aldrig vara rädd, utan att våga trots att man är rädd.  Att t ex våga visa glädje och skratta när man gråter inombords. Det är mod, tycker jag. Leendet är dessutom det allra bästa ansiktslyftet. Gratis, naturligt och välgörande. Både för dig själv och andra.

En får göra så gott en kan och ta vara på det man har. Oavsett hur många stenar en får gräva upp. Le i motvind, det är smickrande för ett rynkigt ansikte 😉

“Alla måste ha känt att en munter vän är som en solig dag som sprider sitt ljus överallt; och de flesta av oss kan efter eget tycke göra denna värld till ett slott eller ett fängelse.”
/Sir John Lubbock

Tänk så många saker man inte behöver göra. Bry sig om saker man inte har ett dugg med att göra t ex. Vad eller hur andra gör, hur de agerar, vad de köper, inte köper, vad de tycker, hur de ser ut, är, tycker om eller inte o s v. Så mycket tid och kraft som går åt.

Man behöver inte lägga sig i eller säga något överhuvudtaget, så länge man inte direkt berörs och skadas av någon annan människas handling. Visst är det underbart? Tänk vilken möjlighet. Ta vara på den. Med en gång. Prova och se vad som händer. Njut av all den egentid du får till ditt förfogande genom att ta emot denna fantastiska tillgång:

Frihet!

Man slipper tycka synd om sig själv, känna sig förminskad eller kanske på andra hållet slå sig själv för bröstet, höja sig själv till skyarna för att man ju själv är så bra, sympatisk, emotionellt begåvad, hjälpsam eller vad det nu än må vara. Släpp taget, fördomarna och dina förutfattade meningar och skit i andra, prova!

(“Fri”, Akryl på duk)

Den största skillnaden mellan en stor och en liten skit är ditt eget perspektiv. Precis lika tydlig som att skillnaden mellan att lägga sig i och att bry sig om är hur stor nytta det gör.

Allting kretsar inte kring dig själv och utgår inte från ditt eget perspektiv, lägg dig ner på magen och se framåt, så får du själv se. Inte så lätt att se bakåt i det läget. Förresten är det inget att titta på, för det är ändå inte dit vi ska. Se om ditt eget hus i stället, tiden finns ju.

“Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på var den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Därmed inget ont sagt om blått!”

/Astrid Lindgren, Självporträttet, Veckojournalen nr 15 1971

(“Två hus”, Akvarell)

Äppelblommor redan?

Är jag som akvarellmålerska så påverkad av samhällets snabba förändringshysteri, att jag inte kan vänta tills naturen är färdigväxt?

Tänk om jag missar live-sändningen, de blommande äppelfälten på Österlen.

Då kan jag plocka fram min akvarell. Så praktiskt. Så skönt att veta. Försäkrad.

Eller var det den visuella upplevelsen i mitt inre som utgjorde ett viktigt incitament i mitt verk? Har jag genom intuition, djup koncentration en mystisk kunskap om processen kring en bild dikterat denna utifrån och utanför det egna jaget och på så sett gett upphov till ett kreativt möte med mig själv?

Tyckte jag helt enkelt bara om att måla en stund?
Kanske jag längtade efter sommaren?
Ingen vet säkert.

Hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan där bak. Det är jag så tacksam för. Jag skulle verkligen inte vilja ha den någon annanstans. Dessutom ska man vara glad över att man har något mjukt att sitta på.

Den positivt lagde säger att man inte behöver lägga energi på att försöka förstå allting, det går så bra ändå. Den negative tillägger att det är ju ändå ingen idé.

Själv säger jag att jag inte vill förstå allt. Ibland är det just det som är tjusningen, att inte försöka förklara och förstå, utan bara låta vara. Precis som det är.

”Alla vill förstå konst.
Varför inte också försöka förstå fågelsång?
Varför älskar man natten, blommorna,
allt runtomkring sig utan att försöka förstå.
Om de bara kunde inse att en konstnär
framför allt arbetar av nödvändighet
att han själv bara är en obetydlig del
av världen och att man inte skall fästa
större vikt vid honom än vid mycket
annat man tilltalas av utan att
kunna föklara varför.
Folk som försöker förklara måleri
Hoppar oftast i galen tunna.”

/Pablo Picasso 1935

Galen tunna?

Är det inte märkligt hur olika vi uppfattar saker och ting? Oavsett hur väl vi tror att vi känner varandra, kan ibland missförstånd uppstå. Vi lever alla i våra egna världar, med våra egna ryggsäckar och erfarenheter. Att inte förhasta sig och dra egna slutsatser kan bespara oss förvecklingar. Att visa varandra ömsesidig respekt för hur olika våra världar ser ut kan vara en konst.

En gång när jag blev intervjuad av en lokaltidning fick jag några snabba frågor, bl a denna:

”Seinfeld eller vänner?”Vänner, så klart”, svarade jag (lite låtsasklokt, eftersom jag endast anade, inte visste, att Seinfeld var ett tv-program. Ty jag ville ju inte framstå som om jag  inte hängde med, liksom…). Om man nu har några vänner är det väl självklart att man hellre umgås med dem än att sitta och glo på tv. Tänkte jag. Tyckte frågan var lite märklig och förstod den egentligen inte. Vid ett senare tillfälle blev jag av min dotter upplyst om att även ”Vänner” är ett tv-program. Hur eventuella tidningsläsare uppfattade mig kan jag ibland fundera på.

Vid ett annat tillfälle, under en intensiv akvarellmålarperiod, satt jag och min sambo i bilen. Det var höst och trädens löv lyste vackert i härliga färger, varpå jag lite drömskt inspirerat utbrister: ”..åh! Bränd Sienna!!” Min sambo svarade inte först, men efter en stunds fumlande på instrumentpanelen med inställningen av sitsvärmen, undrar han försynt   men på ett mycket ansvarstagande och manligt sätt om det fortfarande brände..?

”Vi lever alla under samma himmel,

men vi har inte alla samma horisont”

/Konrad Adenauer

Akvarell, “Huseby Bruk”,
med inslag av Bränd Sienna.

En text målad direkt på väggen ovanför en innerdörr i ett mycket gammalt hus, fick mig idag att stanna till en stund. Den fick mig att fundera över på vilket sätt vi människor umgås med varandra nuförtiden, jämfört med hur det en gång var. Tiden långt före man  kunde föreställa sig vad sociala medier var. Då de flesta inte ens hade en vanlig telefon.

Den bild man då visade upp av sig själv fanns i verkligheten. Inte bara på ett foto i cyberrymden. Vilket i och för sig inte alltid behövde stämma. Då heller. Med den bild du själv ser. En bild säger mer än tusen ord. Gör den det? Ligger betydelsen alltid i betraktarens ögon, eller gäller det bara konst?

Man kan fortsätta fundera kring vad som är vad.
Vilket som kom först, hönan eller ägget, eller kanske rentav tuppen?

Är det jämlikt, att aldrig ens nämna tuppen
i detta sammanhang…?

…går kvalitet alltid före kvantitet? Utesluter det ena det andra?

Som det här med mina jeans. Inte bara de jag har på mig idag. Nej, detta gäller ett flertal genom åren dyrt förvärvade inte-ens-rea-eller-budget-varianter av jeans. Av någon anledning blir alltid vänsterbenet vridet efter tvätt. På jeansen, alltså.

Eller är det så att jag gått omkring i över 40 år utan att märka att mitt vänstra ben är missbildat? Oavsett vilket, tror jag inte det är så mycket att göra åt just nu. I så fall borde jag ju gjort något åt det direkt. Jag får stå mitt kast och lära mig av det inför framtiden.

Under tiden, gäller som vanligt att
hitta ljuspunkterna där man står.
I alla lägen.

..och wänner har jag som titta in och gästfri är min lilla stuga…:)

”Lycka är ett hur

-inte ett vad.

En förmåga,

inte ett föremål”.

/Herman Hesse

Jag vet inte hur ni andra känner, men för egen del känner jag att våren 2013 kommer att gå till historien. Oavsett om den inte skulle infinna sig förrän till sommaren. Snö, kyla och köttskandaler. Influensavaccin (Tamiflu tror jag minsann det hette) som tamigtusan inte fungerade alls. Saker och ting är inte alltid som man tror, inte heller alltid som förväntat.

Just nu är det i alla fall säkert att påsken är förbi. Åtminstone de påskar som hittills inträffat. Tavlorna på mina påskutställningar blev välhängda och själv blev jag mör. Och varm. Inombords. Av alla trevliga, snälla, generösa människor som med hästlängder slog rekord i att visa sin uppskattning.

Att våren är på god väg nu, kan jag med denna bild ge bevis för:

Tillsvidare, eller i händelse av att något oväntat skulle inträffa, som påverkar Vitsippornas fortlevnad denna vår, har jag, precis som i matlagningsprogrammen på tv, förberett  och kreerat ett färdigt resultat i akvarell, som kan tjänstgöra som ställföreträdare för ordinarie blomsterprakt:

Glöm nu inte att njuta av solen och glöm inte att andas, även om luften kan innehålla spår av pollen. Kanske är det hästa-pållen, vem vet.

Det finns mörka och ljusa stunder i alla människors liv.

Graden av mörker och ljus kan variera stort.

Man kan t ex ha problem. Både stora, små, verkliga, inbillade, förstorade, förminskade, pågående och mer eller mindre världsliga problem som angår alla eller bara en själv.

Ibland är man så glad att man nästan spricker, för något som ur någon annans synvinkel verkar totalt obetydlig. Emellanåt dyker små, små glädjeämnen upp, som nästan inte märks alls. Så vida man inte letar efter dem. Delar man med sig av dem, kan fler glädjas med med dig. Fler kan även reta sig, fler kan bli avundsjuka och fler kan bli missunnsamma. Förhållningssätt väljer man själv.

Valfrihet. Man kan alltså välja att se det mörka eller det ljusa. För båda finns alltid. Man kan till och med välja vilket man vill dela med sig av och om man vill berätta överhuvudtaget. För tänk om man gör någon glad helt i onödan 😉

Här, t ex, en bild på en sketen stol.  Som man ju ALDRIG hinner sitta på. Ful är den också. Svår att fälla upp var den med. För att inte tala om hur lång tid bilden tog att ladda upp! Fruktansvärt. SÅÅ typiskt! Jag ringde sju personer under tiden och berättade om den urdåliga tekniken. Ja, som ni ser sket det sig helt, den gick inte att ladda upp överhuvudtaget.

Nä. Så där var det inte. Det jag egentligen ville visa idag, var min personliga, miljövänliga, batteriladdare. Stol i sol. Med en gnutta inlevelseförmåga kan nog även den mest okänslige föreställa sig glädjen över en enkel liten stol, i sol, så här års. Med eller utan bild.

Bilder omger jag mig av hela dagarna här i min ateljé. Vill du se någon av dem, eller kanske den enkla lilla stolen som saknar bild här, får du gärna komma hit. Jag är så glad för att så många besökt min ateljé och speciellt glad blir jag förstås när någon tycker om det jag målat :). Oavsett vad du tycker är du välkommen att titta hit igen, eller för första gången.

/Anna-Greta

Tänk att få vara konstnär. Leka med färger hela dagarna och bara göra som man vill.

Inte behöva stiga upp i ottan och tvinga sig i väg till ett långtråkigt jobb som tar all tid i anspråk. Slippa lyda order, arbetskamrater, möten, fikapauser, samarbete, utvecklingssamtal, löneförhandlingar och månadslön 😉

Inget att klaga på. Inget att gnälla över. Så enkelt och lätt.

Finns det inget att klaga på, får man som konstnär lita på sin kreativa ådra och själv hitta på något att gnälla över. Leta upp en spegel och sätta igång att beklaga sig. Har man inget att göra, får man hitta på det också.

För en konstnär börjar studieallvaret i mycket tidig barndom. Tidigt börjar man praktisera de arbetsuppgifter en konstnär dagligen möter.

När t ex jag själv var liten lekte man minsann med kottar. Hade man inga kottar, fick man LÅTSAS att man hade kottar. Att leka med.

En konstnär älskar kultur. Böcker. Tjocka, inbundna böcker. Man läser och läser. Redan när man är runt en meter lång. Trots att man inte lärt sig hur. Till slut kommer det av sig själv, efter idogt arbete. Böcker är ju så vackra och bokstäver så fint utformade med alla krumelurer och streck.

Om man som litet konstnärsbarn drömmer om att bli isprinsessa men varken har is eller skridskor, kan man exempelvis bygga ett par åkdon av lego, montera legohjul på dem, spänna fast dem med gummisnoddar och åka svängar i vardagsrummet  i finaste spetsunderklänningen. Orsaken till de stora reporna på parkettgolvet får man minsann själv hitta på, så konstnärligt och uttrycksfullt man bara kan.

Små konstnärer är musikintresserade. Spelar kam, vanlig hederlig hårkam med smörpapper på. Snor grässtrån runt tummarna och blåser fram de allra vackraste ljud man kan. Spelar trumma på de största O´boyburkarna i plåt. Man trallar, sjunger och trycker ut det som finns inom en.

En konstnär blir inte buren över trafikerad gata. Om så skulle ske, går man tillbaka och går själv. Man kan själv och gör själv. Hur ska man annars lära sig?

Här, ett av mina tidigaste verk.

Omsorgsfullt signerat.

…och här ett annat lika tidigt arbetsexempel

på hur man på ett originellt och kreativt sätt

kan kombinera bildkonst och litterärt

uttryck. Direkt från hjärtat.

Det här var mycket länge sedan. Långt innan jag höll på att bli värvad av  AA, Anonyma akvarellister  😉 Konst är inget att skämmas för, det är fullständigt naturligt.

Man ska inte tro att man är något.

Man ska arbeta på att förbli den man är.

“Att lära utan att göra, är som att älska utan att röra”/ Okänd

Stör det någon om man stör sig på att folk stör sig på andra?

Tillför det mänskligheten/samhället/dig själv/någon att reta sig på någon/något, som man inte har med att göra?

Om man har en fis på tvären,

ska man pysa ut den bland folk?

Att håna, förnedra, förlöjliga andra människor och att uttrycka sitt missnöje mot andra offentligt via exempelvis Facebook är en form av mobbing. Oavsett vad du eller någon annan tycker så tycker jag det, i allra högsta grad.

Personligen har jag aldrig sett någon gå fram till någon annan för att berätta hur ful den är, hur fel och dumt det de gör är, hur illa de låter, hur falskt de sjunger, hur illa de tycker om den o s v. Däremot läser jag ofta förnedrande, direkt hånfulla kommentarer på Facebook. Eller hör det bakom ryggen på den berörda/berörde. Live. Som om det vore helt ok, bara man själv slipper konfronteras med den berörde/berörda. Som en smygfis ingen vågar stå för. Det luktar ju skit i vilket fall och drabbar andra.

Kändisar t ex, är också människor. Oavsett hur dumma någon tycker de ser ut. De får se ut hur de vill för mig, de får göra vad de vill för mig, så länge de inte skadar någon eller något. Men du/ni som smutskastar andra, oavsett nivå och smutskastningsgrad har inte någons tillåtelse till det och det är en sak som angår oss alla.

Om man tycker om någon eller något däremot, ser jag inget hinder i att uttrycka det. Det finns förmodligen många som retar sig på vad andra tycker om också. Som retar sig på att andra tycker om, helt enkelt. Som retar sig på människor just för att de väljer att vara glada, optimistiska och trevliga mot andra och att de vågar visa det. Oavsett hur de har det, oavsett hur de själva mår.

Att någon sett dum ut, gjort något som sett dumt ut/inte fallit andra i smaken  har så vitt jag vet och kan förstå aldrig skadat någon.

Men att håna, förnedra, klaga, reta sig på, bakom ryggen eller offentligt kan och har skadat många många människor.

En stor kram till alla er som retar sig på en massa saker. Prova att göra något annat nästa gång det svider till. Beröm någon, tänk en fin tanke, gör något du gillar i stället för att koncentrera dig på det du inte tycker om. Prova helt enkelt med att blunda och hålla käft nästa gång det svider till, så gör du i alla fall mig glad. Å andras vägnar. Bättre göra någon glad än ledsen.

Oavsett hur ful och fel någon är, är det bättre att det sitter på utsidan än på insidan.

Om du känner att du tvunget måste visa ett finger, prova tummen nästa gång.

Kärlek, fred och förståelse som det heter på svenska.

Dagens morgonpromenad, bjöd på vackra intryck. Vitt är inte alltid vackrast…

För ett par veckor sedan sken solen

mot vit snö och bjöd på underbar utsikt

från mitt fönster….

Hur det såg ut tiden mellan dessa två bilder får ingen veta. Vad man med säkerhet vet är ändå att solen gick upp, sedan ned. Bakom eller framför molnen. Oavsett, så fanns ljuset där, hela tiden. Att tro något annat är som att tro att tv-sändningarna slutar bara för att man stänger av tvn.

Det är bra att ha is i magen. När isen smälter kan man ta vara på vattnet och använda det till något bra. Alternativet är att drunkna. Inte så kreativt.

Mycket sker per automatik. Som det där med att solen går upp och ned. Vädret fungerar också på liknande sätt, fast lite mer oregelbundet, opålitligt liksom. Inget vi kan påverka nämnvärt. Bara att ha is i magen alltså. Under tiden kan man andas. Automatiskt.

Jag förepråkar fri inandning. Därmed inte sagt att jag är emot fri utandning. Det ena utesluter ju inte det andra.

Det är ju faktiskt kontraster, förändringar och mångfald som gör livet så innehållsrikt, meningsfullt, lärorikt och spännande…:)