Fick frågan häromdagen om mitt hår var självlockigt. Självfallet, svarade jag.
Min sambo tror att lockarna kan bero på att jag har så invecklade tankar, att jag tänker för mycket. Jag har tänkt en hel del på det och kommit fram till att jag ska fundera på om det kanske kan vara så.
En sak jag har tänkt på och funderat ut, är att plattången självfallet aldrig uppfunnits om sådana som jag inte funnits. Så något gott har man kanske bidragit till, i alla fall. För plattångstillverkarna menar jag.
En gång drömde jag att jag var en bokmärkesängel. Kanske för att jag själv har lockigt hår, kanske för att jag funderat på hur bokmärkesänglar egentligen ser ut utanför bild, i helfigur och att jag helt enkelt bara var nyfiken. Jag var i alla fall en bokmärkesängel, med vingar, moln och allt. Befann mig nedanför en stege och skulle upp för den. Inte så enkelt, med ett moln under ena armbågen och inga ben. Så jag gick med molnet före, upp- och nedvänd, med huvudet lutande i min ena hand, precis som en bokmärkesängel ska. Det gick jättebra. Man kan om man vill. Eller som en del säger: drömma kan man ju alltid.
Det brukar så hoppfullt sägas att “drömmar kan bli verklighet.” Lika fullt längtar många till att “verkligheten ska bli som en dröm”. Hur vill man ha det egentligen, dröm eller verklighet? Det har jag funderat på. Det är ungefär som Timbuktu sjunger, att “alla vill till himmelen, men ingen vill dö.”
Människan vill ha klarblå himmel, molnfritt- men tycker samtidigt om att gå på små rosa moln.
Nu ska jag tänka vidare. Vidare och vidare och bredare.
Fundera på vad himlen egentligen vore utan moln.
“Himmel” Akvarell.
