Anna-Greta Lindstam

Fick frågan häromdagen om mitt hår var självlockigt. Självfallet, svarade jag.

Min sambo tror att lockarna kan bero på att jag har så invecklade tankar, att jag tänker för mycket. Jag har tänkt en hel del på det och kommit fram till att jag ska fundera på om det kanske kan vara så.

En sak jag har tänkt på och funderat ut, är att plattången självfallet aldrig uppfunnits om sådana som jag inte funnits. Så något gott har man kanske bidragit till, i alla fall. För plattångstillverkarna menar jag.

En gång drömde jag att jag var en bokmärkesängel. Kanske för att jag själv har lockigt hår, kanske för att jag funderat på hur bokmärkesänglar egentligen ser ut utanför bild, i helfigur och att jag helt enkelt bara var nyfiken. Jag var i alla fall en bokmärkesängel, med vingar, moln och allt. Befann mig nedanför en stege och skulle upp för den. Inte så enkelt, med ett moln under ena armbågen och inga ben. Så jag gick med molnet före, upp- och nedvänd, med huvudet lutande i min ena hand,  precis som en bokmärkesängel ska. Det gick jättebra. Man kan om man vill. Eller som en del säger: drömma kan man ju alltid.

Det brukar så hoppfullt sägas att “drömmar kan bli verklighet.” Lika fullt längtar många till att “verkligheten ska bli som en dröm”. Hur vill man ha det egentligen, dröm eller verklighet? Det har jag funderat på. Det är ungefär som Timbuktu sjunger,  att “alla vill till himmelen, men ingen vill dö.”

Människan vill ha klarblå himmel, molnfritt-  men tycker samtidigt om att gå på små rosa moln.

Nu ska jag tänka vidare. Vidare och vidare och bredare.

Fundera på vad himlen egentligen vore utan moln.

“Himmel” Akvarell.

Kära jag.

Tack för att jag tar hand om mig själv och för att jag lyssnar till mig när jag behöver lätta mitt hjärta. Tack för att jag ser mig, hör mig, lyssnar och förstår, för att jag ställer upp för mig själv och för att jag vill mig väl. Tack för att jag hjälper mig själv, stöttar mig när det behövs utan att lägga mig i och för att jag kan samarbeta även när jag inte är överens med mig själv. Tack för min hjälpande hand, när jag är trött och orkeslös.

Tack för att jag alltid följer med mig själv och för att jag tar mig med till ställen där jag mår bra av att vara. Tack för att jag tar mig därifrån, när jag inte längre vill vara där. Tack för att jag orkar med mig själv, för att jag inte sviker.

Tack ska jag ha, för att jag finns.

Tack för att jag bryr mig om mig.

“Vägen”, akvarell.

Som inbiten, autodidakt, självutnämnd tänkare, tänker jag lite extra just nu, medan julen rullar på och man ändå är igång och stånkar, smörar, kokar ihop, njuter, raskar, firar, steker, härjar, myser, pyntar (fornnordiskt uttryck för pimpar) och försöker hinna med så mycket som möjligt innan året är till ända. Tänker lite extra på alla, överallt. Ja, allting faktiskt. Önskar alla fred, frid, ro och tro på att alla får det mycket bättre än varandra. Att alla får rätt. Med rätt julinställning, skruvad åt rätt håll, i en något skruvad värld, ska det nog kunna gå det med.

Jag tänker så mycket att jag nästan ramlar omkull,  på att jag så innerligt tror på det gamla ordspråket “Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.” Funderar på att om någon trots allt väljer att gräva en grop, samtidigt kunde passa på att fylla den rejält med något som gagnar både sig själv och andra, så att ingen av oss får plats om någon skulle råka falla och riskera att ramla i.

Önskar även, med tanke på dessa tankar,
att vi alla ska kunna se varandra i ögonen även i framtiden.

Stort tack till dig, som tog dig tid att läsa detta. God jul på dig och gott nytt år.

/Anna-Greta

Jag sitter
och det står jag för.
Står jag för?

Vad står jag för?
Jag sätter mig i stället.
Så jag inte står för.

Nu förstår jag inte längre
om jag sitter eller står.
Jag lägger mig.

…så jag kan sätta mig upp
mot de som inte förstår
att jag står
för vad jag gör.

/Anna-Greta

Sommaren 2004 tog jag emot mina första elever i akvarellmåleri. Det har varit många lärorika och inspirerande år, även för mig som ledare. Vad man kan och inte kan, varierar stort i de grupper jag tagit emot men sammanfattningsvis tycker jag att den största utmaningen för alla, oavsett kunskapsnivå och inklusive mig själv, har varit att våga låta bli. Våga låta vara.

Akvarell är nämligen en teknik som inte låter sig styras, samtidigt som man bör känna till en hel del för att kunna utföra den. Oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan man vara säker på att man på en kurs lär sig mycket bara genom att låta sig inspireras av andra. Först lär man sig själva tekniken, sen lär man sig att släppa taget och “flyta med”. Det är oftast medan akvarellen torkar och du står bredvid och tittar på som de största insikterna träder fram. En akvarell kan ibland nästan på egen hand jobba fram en bild, som man kanske aldrig tänkt skulle bli som den blev. Akvarellmåleri är spännande och överraskande, en fantastisk balansgång i att försöka styra och samtidigt flyta med och acceptera det som är.

“Att undervisa är att lära två gånger” / Joseph Joubert (1754-1824)

Utveckling är fascinerande.

Här, ett av mina tidigaste verk.
Osignerat.

Don Quijote slogs mot väderkvarnar som han trodde var jättar, i den kända spanska romanen. Så gör vi nog alla emellanåt. Vi tror så mycket. Vi ser allt från vårt eget håll. Och handlar därefter.

När min son var liten, i den åldern då man börjar sätta i hop ord, oftast efter ivrigt påtryck från någon förälder, satt han och jag i bilen på väg norrut från den södra delen av Öland. Jag pekade ivrigt och sa: “Titta! En traktor, en hund, en bil, en boll”  o s v, varpå han lydigt och till min stora förtjusning upprepade: “… en traktor, en hund, en bil, en boll…”.

Så fick jag syn på en väderkvarn. “Väderkvarn!” utbrast jag. Och väntade. Och upprepade”…kan du säga väderkvarn?”

Då tittade han en lång stund på mig på mig och svarade, ganska bestämt:

“GACKA PAPPA LALLA!!!!!”

Sen slöt han snabbt och hårt ögonen och somnade i sin lilla svartvitbrokiga bakåtvända bilstol. Åtminstone lät han mig tro det.
Mamma-Gretan fortsatte att köra, nu en insikt rikare.

“När eleven är redo uppenbarar sig läraren” lyder ett Indiskt talesätt.
Där var t ex jag redo.

Nej, saker och ting är inte alltid som man tror. Här är ett bildbevis på detta, gjort av samme son som myntade det numera inom mina närmaste kretsar flitigt och mycket användbara universaluttrycket “Gacka pappa lalla!”

En bonad, fritt tolkat, efter en bild i en Bamse-tidning, långt innan han själv kunde läsa:

Det visste han inte om att han visste.

Ja det är mycket man inte vet och det är ibland så att man inte förstår vad man själv begriper, som Lasse Brandeby brukade säga.

Men jag har med åren förstått att om jag ska visa var skåpet ska stå, måste jag själv först veta var jag vill ha det. Om jag ens vill ha det alls. Om det nu finns något skåp över huvud taget.

Det har jag räknat ut på egen hand, så lite självständig är jag allt, trots en välutvecklad samarbetsförmåga. Skinnet på min näsa låter jag växa fritt, naturligt och vällagrat likt en ekologisk Västerbottenost. Oforcerat och helt utan kirurgi eller kemiska tillsatser har det tjocknat till och sitter där det sitter.

Jag blir mer och mer Retro och Shubby chic, för varje dag som går. Helt av sig själv. Känns tryggt. Hänger liksom med i trenden utan att göra något. Så skönt. Har även förstått att hjärnspöken inte finns. De är bara dumma påhitt, som inte ens finns i fantasin. Inte ens värda en tanke. Tänk, så mycket tid man sparar.

Försöker ofta leva efter devisen “ibland blir det inte fel”.
Det beror ju bara på hur man ser det.

Blev året som gått gott? Grått?

Min tro är stark. Min tro på att negativitet, ilska, hat, hämnd och icke medmänskligt beteende aldrig någonsin kan bekämpa något man anser är fel.  Att inte tänka själv, att låta sig luras in i tankar och beteenden man ser att ingen mår bra av och som man innerst inne själv vet är fel är som att hälla bensin på glöd och tro att elden ska avta, som att gasa och tro att man ska stanna upp, som att bromsa och tro att man ska få upp farten, som att…..Det som får mest uppmärksamhet brukar växa. Utom håret kanske, men ni förstår principen hoppas jag. Sunt förnuft kallades det förr.

Våga känna hopp, våga tänka egna tankar, våga vägra kollektiv smilbandsförlamning och uppgivenhet. Var snäll, vet hut, tänk fina tankar, vägra både att prata och äta skit. Våga vägra skit helt enkelt. För dig själv, för andra, för miljön både inne, ute och inuti dig själv.

Ibland är ord överflödiga.

Trots detta har jag valt att avsluta året med ett stycke hemmagjord poesi.

 “Ett dugligt försök
konstaterades
när stenen
försökte flyta
Det gav
i alla fall
ringar
på vattnet”

Med hopp och tro på ett Gott Nytt År!

/Anna-Greta

 Ps/ Jag gillar grått hår, det är naturligt vackert. Opåverkat och självständigt. /Ds.

Sociala medier. Modernt, trendigt, inne. Eller?

Fler och fler blir personliga och lämnar ut delar av sina privatliv, öppet. Selektiva delar.

Här, tex en bild på en av mina strumpor.
Självklart, den renaste.

Ytterligare en bild, på min instrumentpanel. 

Bara att trycka om jag vill hem, om jag vill ta bort, eller sluta med något.
Jättelätt och praktiskt. Så har jag det.
Här i min ateljé.
I ett ständigt rus av fulländad lycka,
där jag lättsamt och ljuvt målar helt felfri akvarell till ackompanjemang av ljuv musik, en pava rödvin, totalt befriad från livets alla bekymmer och våndor. Eller?

Många konstnärer upplever att det är utlämnande att visa upp sin konst för allmänheten.

Vad är det hon/han/hen vill säga med sin konst?

Vad är den röda tråden?
Ja, det heter så. Det heter vad, inte vart. Hur trendigt det än lär vara.

Om jag ska vara helt ärlig, känner jag rent fysiskt att jag har båda fötterna på jorden, även om jag ibland lyfter på den ena för att förmå mig att flytta det andra för att på så sätt ta mig framåt i livet. Om man har fötterna på jorden blir det dessutom lättare att hålla sig på mattan, har jag insett.

Jag har haft flera fasta anställningar i mitt liv. Som originaltecknare t ex, som gravstensgravör och bankanställd bland annat. Jag har även haft fast tandställning.

Som konstnär blir det oftast till slut ofrånkomligt att driva eget. Det var då jag började frilansa. Säcken får man sy ihop själv, när man driver eget, så under flera år har jag frilansat som sömmerska i inredningsbranschen, men även som rekvisitör.

Jag administrerar, bokför, marknadsför, inbetalar, utbetalar, köper in och säljer och så vidare.

I mitt kök har jag två självgående handdiskmaskiner, men ingen öde köksö och egen tvättstuga har minsann installerat sig inomhus medan min underbara trädgård växer helt av sig själv, utomhus.

Då och då kanske du även får se mig servera på en lokal restaurang. Om jag har tandställning eller inte får du se om du kommer dit.

Personligare än så här lär jag nog inte bli, så vida du inte bryr dig på riktigt, slår mig en signal då och då och frågar hur jag egentligen har det.

Det bästa med att vara konstnär, tycker jag, är vetskapen om att jag själv har förmågan att kunna sätta färg på tillvaron, när jag vill och behöver. Och det känns bra att dela med mig av de färger jag tycker om.

Det är ungefär som att vara människa. Faktiskt.

“Utan titel” Foto: Anna-Greta Lindstam

Tänk om vi alla hade det lättast. Om vi allihop var den som hade mest, flest, störst, bäst vad det nu är och om vi alla alltid hade rätt. Tänk om vi alla vann. Så vi alla kunde ta åt oss äran, vara den som är rikast, friskast och som levde det enklaste, underbaraste och bästa liv vi kan tänka oss och om vi alla vore gladast och lyckligast i all sin dar!

Tänk om vi alla hade det svårast. Om vi allihop var den som hade minst och sämst och som alltid hade fel. Tänk om vi alla förlorade. Så vi alla kunde tycka synd om oss, vara den som är fattigast, sjukast och som levde det värsta, mest bedrövliga liv man kan tänka sig och om vi alla vore ledsna, olyckliga och hjälplösa och på så sätt berättigade till den uppmärksamhet, tröst och omtanke vi alla behöver.

Tänk om alla hade det bättre än varandra. Eller sämre.
Vore det det bästa? Eller det sämsta?
Om vi alla tyckte och kände likadant, såg lika dana ut och hade en exakt likadan tillvaro,
om vi visste exakt hur och varför andra människor tänker, känner, säger och gör; vore alla nöjda, respekterade och tillfreds då?

Tänk om vi alla hade samma horisont.

Om inte om fanns,
kunde ingen av oss tänka om.

Och en omtanke vore endast en tanke.

Tänk så mycket man kan hålla.

Man kan t ex hålla tummarna.
Man kan hålla ut, hålla in, hålla fast, hålla på, hålla andan.

Hålla en plats.

Man kan hålla med, hålla mot, hålla masken, hålla för, hålla av, hålla fram, hålla tillbaka, hålla till, hålla koll, hålla tal, hålla löften, hålla modet uppe och hålla till godo.

Ibland kan man behöva hålla handen.

Hålla upp.

Man kan också hålla käft.

Det viktiga är att man håller.

“Fasad”, akryl.