När jag var liten hette alla Nils. Det visste jag, för min pappa hette Nils, min farfar hette också Nils, min bror Nils i andranamn, en massa farbröder både i tv och radio hette Nils; Nils Poppe, Nils Ahlroth, Åsa-Nisse, tomtenisse, Nils Ferlin, Nils Holgersson, Nils Karlsson Pyssling, Nils Dahlbeck, Nils Linnman och Nils Dacke. Och alla grannarna i Ingelstorp hette också Nils. Nils med stövlarna, Nils med traktorn och Nils med mopeden.
Närmast bodde Nils med stövlarna, han med de kacklande hönsen och en tupp som gol om morgnarna.
Lite längre bort bodde Nils med traktorn, på gården med kullerstenen på innergården, där 
vi ibland hämtade mjölk och tittade på nyfödda griskultingar som låg under röda grisalampor.
Längst bort på vägen, utmed mossarna, bodde Nils med mopeden. Han var trädgårdsmästare. Jag visste inte vad det var, men det lät fint, tyckte jag. Han hade många färgglada blommor bakom huset, en kokplatta i farstun och en gammal kamera. När han ibland lämnade sitt hus och sin blomstrande trädgård, gjorde han det på sin gamla moped.
Två av Nilsarna hette Andersson. Den tredje hette Nilsson, precis som paret på gården andra sidan ån.
Jodå, jag visste minsann att Nils, det hette man om man var man. Så jag visste även vad Nils Nittan Karlsson hette. Men varför mina föräldrar alltid skrattade när jag sa så, det begrep jag inte. När jag började intressera mig för bokstäver och siffror, räknade jag ut hur det hela hängde ihop. Den som läst serietidningar kanske nu räknat ut att han egentligen hette 91:an.
Min pappa hette Nils. Det var han som lärde mig att cykla. eller egentligen lärde mig att 
själv lära mig. Han lät mig tro att jag kunde. Han sprang bakom och höll i pakethållaren, så jag inte skulle ramla. Ända tills jag tittade bakåt och insåg att han inte alls höll, han bara fanns där.
När min egen son knappt fyllt fyra år, pekade han en dag på stödhjulen på sin lilla räsercykel och sa “Ta bått dåmm!”, vilket betyder “Ta bort dem!” på småländska. Vi tvekade, men tog till slut bort dem. Han satte sig direkt på cykeln och trampade iväg, utan att ramla en enda gång. Han verkade inte ens nudda tanken på att han inte skulle kunna cykla. Han både visste och trodde. Det är jag mycket tacksam för.
Några decennier senare inser jag att det verkar vara viktigare att tro, än att faktiskt veta. Oavsett vad andra tror, eller tror sig veta.
Jag kan fortfarande höra pappa Nils säga “Jomen, går det så!” på sin klingande Skåländska. Ja, jag både tror och vet att jag kan höra det. Och hör sen.
Anna-Veta
