Nej, det var ingen särskrivning. Jag menar hög tid, inte högtid.
Funderar över hur många som lider av ett gravt tidsoptimismmissbruk.
Jag menar lider. Det signifikanta för just missbruk är ju vanligtvis att man inte själv är riktigt medveten om det, att man inte vill kännas vid det. Det brukar vara omgivningen som får ta hand om lidandet. De medberoende.
För egen del känner jag mig som en tidsrealist. Lite överraskande för många, att en konstnär inte flummar runt utan koll, eller? Det är ju just det som är grejen med att vara tidsrealist. Att organisera, planera och inse fakta, för att man ska få tid över till att ”flumma runt” och släppa taget. Få tid över till det man vill och inte måste göra. Lite som att vara ekonomisk, fast inte med pengar, utan med tid.
Det finns ingen som kan skjuta snabbare än sin egen skugga, även om många människor beter sig som om de verkligen tror att det ändå skulle kunna gå. Att säga ”nej, det går inte, tiden är för knapp” kan låta negativt, oroligt och fegt. Själv tycker jag det är långt mer positivt och riktigt, riktigt roligt att säga så. 🙂 Och modigt! Det är mycket tuffare att stå kvar på perrongen och vänta på nästa tåg än att försöka springa ikapp ett tåg som redan tuffat iväg. Rena friskvården.
Så här på alla helgons dag, när alla tänker på dem som passerat gränsen över till andra sidan, kan jag därför inte låta bli att reflektera över alla som springer, som säger ja när de kanske menar nej. Det faktum att eventuella kollektiva självmördare går lösa i vårt samhälle. Skänker en stilla tanke till dem också. I förebyggande syfte.
Undrar vem som är flummigast jag.
Livrädd eller livräddad?
