Anna-Greta Lindstam

Nuet är

det nya

sedan.

Framtiden finns

redan nu

bakom oss.

Fånga dagen.

Skynda, innan den tar slut.

 “Bästa vänner, Godhult”, akvarell

“Vi kan inte göra storverk, bara små gärningar med stor kärlek”
/Citat av Moder Teresa

Borde skrivit en lång bloggtext.
Här.

Skjuter upp det.
Direkt.

Så har jag i alla fall fått det gjort.

Känn tacksamhet.
Handla därefter.

Ett rikt liv behöver inte kosta så mycket.

Jag önskar
er alla
-även er som inte läser detta- ett friskt och  gott nytt år.

Både med
och utan utropstecken!

/Anna-Greta

I början är passionen stark.

Allt flyter på, går av sig självt.

Man längtar.

Världen runtomkring känns oviktig.

Känslan är stark, magnetisk, snudd på magisk.

Åren går.

Man blir van.

Startsträckan blir längre.

Och längre.

Men kärleken består.

Stark, stabil, starkare.

Kärleken växer.

Den största nyfikenheten är stillad.

Behovet finns, men förhållandet mellan kvalitet och kvantitet har förändrats.

Det känns ok att lyfta blicken, ok att samla intryck från livet i övrigt.

Visst, det går i perioder, det gör det.

Men med tiden lär man sig att det här med att längta är halva grejen.

Tårta varje dag är inte gott.

Vissa dagar kan jag måla passionerat, flera timmar i sträck.

Ivern är så stor ibland att färgen knappt hinner torka innan jag vill lägga på ny.

En del dagar gör jag något helt annat.

Betraktar, låter vara.

Det är bra för relationen.

Balansen.

Min relation till måleriet är livslång.

Den är värd att vårdas ömt, med respekt.

I nöd och i lust.

/Anna-Greta

medlem i AA, Anonyma Akvarellister.

Tiden är lovlig. Hela tiden. Utan jaktlicens och synliga vapen är människan på språng efter tiden. Det ska Carpe Diemas och jagas tid, mediteras och effektiviseras, hashtaggas och varas i nuet, medmänniskor ska hjälpas, självrespekten bevaras, lägen ska gillas och förändringsprocesser ska pågå samtidigt som man ska vara nöjd och tacksam. Frågan är om vi alla successivt håller på att utvecklas till fullfjädrade posimister? Nya ord är ju så trendigt.

Där står du och passar in. Som ett tvehågset gökur utan gök. En galakväll, bland andra kameleonter. Och håller inne med det du allra helst vill säga och tycka. Men:

Låt aldrig någonsin ett litet överbett hindra dig från att sticka ut hakan om det behövs.

Kanske har det spottats i motvind allt för många gånger, så många gånger att saliven är slut. Inte lätt att spotta i nävarna om man lider av muntorrhet, säger du.

Prova att säga det där på skånska:

”Ente liätt å spåtta i näivarna näur man lejjdårrr aov monntårrrheeijt”

Monntårrheijjt! Det låter väl glatt?

Skratta du. Bara ut med det. Släpp fram! Det är inte bra att gå och bära på undertryckta känslor. Passa på. Utnyttja tiden.

Tiden!

Du är utnyttjad.

“Udda fågel”, akvarell.

”Ser du inte smulorna
för alla bröden?

Små smulor
är bra i nöd.

Att vilja,
är att se
en smula”

Ju mer man begriper
desto mer förstår man.

Det fattar väl jag.

“På väg”, akvarell.

Björnbären växer så det knakar vid uthusväggen. Ogräset och tvätthögen likaså. Fast inte just vid uthusväggen, vilket gläder mig. Speciellt vad gäller tvätthögen. Ja, visst finns det mycket man kan glädjas åt, eller hur? Stockrosorna blommar ju fortfarande, sommarvädret har varit underbart.

Tänk om vi alltid haft sommar här i Sverige. Ingen blaskig mörknande höst, ingen svinkall dyster och tråkig vinter, ingen frostig och alldeles för kall vår. Hade vi uppskattat alla fina upplevelser, man bara kan få under den svenska sommaren då?

Solnedgångar, fågelkvitter, frukost i trädgården, surrande humlor, doften av nyklippt gräs, ljumma sommarvindar, solmogna jordgubbar, bara fötter, bara ben, hängmattor, mjukglass, grilla, vila, umgås, ….ogräs, ogräsrensning, mygg, myggbett, solsveda, värmebölja, värmeslag, semesterstängning och dålig service, köer, grannar som stör, ungdomar som väsnas, ungar som skriker, badbollar i huvudet, sand i ögonen, sur mjölk…

Vi som inte ens kan uppskatta att vi får äta oss mätta varje dag. Att vi har tak över våra huvuden och att vi kan prata om i stort sett vad vi vill, ha vilka åsikter vi vill eller åtminstone våga tänka vad vi vill, utan att känna oss hotade.

Det är där, just där, mitt i tvätthögen jag blir så trött. Det är då man känner för en tupplur. En helt vanlig tupplur. Ingen powernap.

Vill jag i stället pigga upp mig, går jag ibland en promenad. En promenad, iklädd kläder som jag gillar. Eller som jag inte alls gillar, men ändå har på mig, trots att jag går, eller kanske på grund av. Kläder som jag i alla fall av någon anledning har i min ägo och som jag väljer att ha på mig, kanske av någon annan anledning. Så omodernt av mig. Nu när”styling” och ”outfit” är så poulärt. Populärt är kanske inte heller så inne, förresten. Modernt är väl också ute, kanske. Frågan är om man kan gå en ”powerwalk” i vilka kläder som helst? Någon som vet? Personligen tycker jag att dagsformen får bestämma hur mycket ”power” det är i min ”walk”.

Stylade Björnbär i ny outfit.

Ni som är unga på riktigt, även utan styling, foundation, botox, tandblekning, gym och sådant, kanske inte tror mig, men  innan spotify, hörlurar och sånt fanns, lyssnade man på varandra. Man lyssnade även på radio. I radion spelades då och då t o m en och annan jazzlåt. Även då det inte var önskeprogram. Så allmänbildande. Till exempel en låt med hon den där Ella-Fitz. Så hette hon väl? Ella-Fitz Gerald. Trodde jag. När jag var liten. Innan google, wikipedia , eller ens internet fanns. Hörsägen, det var det som gällde.

Nu vet man kanske å andra sidan istället inte vad ordet hörsägen betyder. Men om man inte vet, kan man ju alltid googla det.

Nyhet:Ljusradio.
Så man ser vad de säger, helt enkelt.
Finns i mitt kök 😉

Tro nu inte på allt ni läser, lita inte på allt ni hör. Googla om ni vill veta mer, använd gärna modeord men behåll fötterna på moder jord. Framför allt:  tro på dig själv 😉

/Anna-Greta

Ta vara på.
Gripa sista strået.

Låter både positivt och negativt på samma gång.

Balans, vill jag kalla det.

“Ett strå” Detaljbild, Akryl 80×80

Det sägs att i själva centrum av en cyklon är vinden svag. Uttrycket ”i stormens öga” brukar därför användas som en metafor över en stilla plats mitt i en stormig eller kaotisk tillvaro.

I mitten av stormen, där är det lugnast.
Inte alltid bäst att fly, eller att inte våga närma sig stormen alls. Kanske är det bäst att söka sig till stormen och stanna till. Rida ut stormen. Hamna i stormens öga, där det är lugnt.

“I stormens öga”, Akryl 100×100

Mod är inte att aldrig vara rädd, utan att våga trots att man är rädd.  Att t ex våga visa glädje och skratta när man gråter inombords. Det är mod, tycker jag. Leendet är dessutom det allra bästa ansiktslyftet. Gratis, naturligt och välgörande. Både för dig själv och andra.

En får göra så gott en kan och ta vara på det man har. Oavsett hur många stenar en får gräva upp. Le i motvind, det är smickrande för ett rynkigt ansikte 😉

“Alla måste ha känt att en munter vän är som en solig dag som sprider sitt ljus överallt; och de flesta av oss kan efter eget tycke göra denna värld till ett slott eller ett fängelse.”
/Sir John Lubbock

Tänk så många saker man inte behöver göra. Bry sig om saker man inte har ett dugg med att göra t ex. Vad eller hur andra gör, hur de agerar, vad de köper, inte köper, vad de tycker, hur de ser ut, är, tycker om eller inte o s v. Så mycket tid och kraft som går åt.

Man behöver inte lägga sig i eller säga något överhuvudtaget, så länge man inte direkt berörs och skadas av någon annan människas handling. Visst är det underbart? Tänk vilken möjlighet. Ta vara på den. Med en gång. Prova och se vad som händer. Njut av all den egentid du får till ditt förfogande genom att ta emot denna fantastiska tillgång:

Frihet!

Man slipper tycka synd om sig själv, känna sig förminskad eller kanske på andra hållet slå sig själv för bröstet, höja sig själv till skyarna för att man ju själv är så bra, sympatisk, emotionellt begåvad, hjälpsam eller vad det nu än må vara. Släpp taget, fördomarna och dina förutfattade meningar och skit i andra, prova!

(“Fri”, Akryl på duk)

Den största skillnaden mellan en stor och en liten skit är ditt eget perspektiv. Precis lika tydlig som att skillnaden mellan att lägga sig i och att bry sig om är hur stor nytta det gör.

Allting kretsar inte kring dig själv och utgår inte från ditt eget perspektiv, lägg dig ner på magen och se framåt, så får du själv se. Inte så lätt att se bakåt i det läget. Förresten är det inget att titta på, för det är ändå inte dit vi ska. Se om ditt eget hus i stället, tiden finns ju.

“Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på var den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Därmed inget ont sagt om blått!”

/Astrid Lindgren, Självporträttet, Veckojournalen nr 15 1971

(“Två hus”, Akvarell)

Äppelblommor redan?

Är jag som akvarellmålerska så påverkad av samhällets snabba förändringshysteri, att jag inte kan vänta tills naturen är färdigväxt?

Tänk om jag missar live-sändningen, de blommande äppelfälten på Österlen.

Då kan jag plocka fram min akvarell. Så praktiskt. Så skönt att veta. Försäkrad.

Eller var det den visuella upplevelsen i mitt inre som utgjorde ett viktigt incitament i mitt verk? Har jag genom intuition, djup koncentration en mystisk kunskap om processen kring en bild dikterat denna utifrån och utanför det egna jaget och på så sett gett upphov till ett kreativt möte med mig själv?

Tyckte jag helt enkelt bara om att måla en stund?
Kanske jag längtade efter sommaren?
Ingen vet säkert.

Hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan där bak. Det är jag så tacksam för. Jag skulle verkligen inte vilja ha den någon annanstans. Dessutom ska man vara glad över att man har något mjukt att sitta på.

Den positivt lagde säger att man inte behöver lägga energi på att försöka förstå allting, det går så bra ändå. Den negative tillägger att det är ju ändå ingen idé.

Själv säger jag att jag inte vill förstå allt. Ibland är det just det som är tjusningen, att inte försöka förklara och förstå, utan bara låta vara. Precis som det är.

”Alla vill förstå konst.
Varför inte också försöka förstå fågelsång?
Varför älskar man natten, blommorna,
allt runtomkring sig utan att försöka förstå.
Om de bara kunde inse att en konstnär
framför allt arbetar av nödvändighet
att han själv bara är en obetydlig del
av världen och att man inte skall fästa
större vikt vid honom än vid mycket
annat man tilltalas av utan att
kunna föklara varför.
Folk som försöker förklara måleri
Hoppar oftast i galen tunna.”

/Pablo Picasso 1935

Galen tunna?

Är det inte märkligt hur olika vi uppfattar saker och ting? Oavsett hur väl vi tror att vi känner varandra, kan ibland missförstånd uppstå. Vi lever alla i våra egna världar, med våra egna ryggsäckar och erfarenheter. Att inte förhasta sig och dra egna slutsatser kan bespara oss förvecklingar. Att visa varandra ömsesidig respekt för hur olika våra världar ser ut kan vara en konst.

En gång när jag blev intervjuad av en lokaltidning fick jag några snabba frågor, bl a denna:

”Seinfeld eller vänner?”Vänner, så klart”, svarade jag (lite låtsasklokt, eftersom jag endast anade, inte visste, att Seinfeld var ett tv-program. Ty jag ville ju inte framstå som om jag  inte hängde med, liksom…). Om man nu har några vänner är det väl självklart att man hellre umgås med dem än att sitta och glo på tv. Tänkte jag. Tyckte frågan var lite märklig och förstod den egentligen inte. Vid ett senare tillfälle blev jag av min dotter upplyst om att även ”Vänner” är ett tv-program. Hur eventuella tidningsläsare uppfattade mig kan jag ibland fundera på.

Vid ett annat tillfälle, under en intensiv akvarellmålarperiod, satt jag och min sambo i bilen. Det var höst och trädens löv lyste vackert i härliga färger, varpå jag lite drömskt inspirerat utbrister: ”..åh! Bränd Sienna!!” Min sambo svarade inte först, men efter en stunds fumlande på instrumentpanelen med inställningen av sitsvärmen, undrar han försynt   men på ett mycket ansvarstagande och manligt sätt om det fortfarande brände..?

”Vi lever alla under samma himmel,

men vi har inte alla samma horisont”

/Konrad Adenauer

Akvarell, “Huseby Bruk”,
med inslag av Bränd Sienna.