Jag vaknar strax före klockan fem. Det är bara mitt högerben som fortfarande sover. Efter ett antal stunder och tusen tankar cyklar jag sju kilometer, utan att komma någonstans. Jag är fortfarande här, tacksam över att ha tillgång till en motionscykel, men framförallt för att jag klarar av att använda den. Ingen självklarhet för varken mig eller någon annan. Sjusovaren kallar det morgonpigg, själv kallar jag det frustration och sömnlöshet. När morgongröten nått ut i både kropp och själ, vaknar mitt högerben. Jag klär av julgranen, duschar och klär sen på mig själv. Julen är över. Mot våren! Nya friska tag.
Sätter mig vid datorn, bokför några kvitton, svarar på mail, uppdaterar. Mitt högerben somnar om.
Stormvindar viner i skorstenen och framkallar dån och oroväckande läten utanför, samtidigt tittar solen fram och bländar mig i min datorskärm. Havet syns klarblått i horisonten och åkern utanför är friskt vårgrön. När solen lyser blir alla färger klara och tydliga. I mörker syns inga färger över huvud taget.
Är det riktigt mörkt, kan man försöka ljus- och färgsätta själv så gott man kan, både åt sig själv och kanske åt andra. Det finns många nyanser i alla färger, olika mättnad och många kulörer, ljusstyrkan kan variera. Ett enkelt “hej” t ex, kan nog både sätta ljus och färg på någons tillvaro. Att besvara det, kan betyda mycket för någon annan.
Cykla får man dock göra själv, oavsett om man kommer någonstans eller ej.
Hej på dig förresten, jättekul att du tittade in här och läste om mina tankar, det ökade både ljus och färg hos mig.
Mitt högerben vaknar till, jag fortsätter framåt och önskar dig en ljus och färgglad fortsättning på ännu ett nytt år, med eller utan cykel.
/Anna-Greta
