Så, nu skriver hon om tummar igen. Om hon bara kunde låta bli. Men nej, det kanske hon inte kan, eller är det någon som vet det bättre än jag själv? Kanske har jag nyss fått ut tummen från ett sämre ställe och fått lust att använda mina övriga fingrar till att skriva. Så kanske det var. Eller inte.
Vi får alla tycka precis vad vi vill. Härligt att man får det, men behöver alla veta vad alla tycker och tänker? Bara för att det går, för att man får?
Olikheter är väl en sak som vi alla har gemensamt, hur paradoxalt det än låter. Både till utseende och sätt. Vi kommer från olika ställen, med olika värderingar, synsätt , bakgrund och vanor. Vi beter oss olika, tycker olika och vill olika. En del har städmani, en del städar aldrig eller bara åt andra. En del rensar i röran och hittar sig själva. Andra hittar kanske andra men aldrig sig själva. På gott och ont. Vissa är elaka, medan andra tycker de är snälla. Vem avgör?
Respekt för varandras olikheter innebär ansvar. Känner personligen tacksamhet över att det t ex finns trafikregler, även om jag har full respekt för att även dessa kan tolkas individuellt. Regelverk borde ibland stavas med ä, strax före r-et, som också borde stavas med ä som i ärr.
Pressetiska regler. Är det någon som känner till dessa? Jag har vid flera tillfällen bevittnat med egna ögon, sinnen och normal läskunnighet att även vanliga dagstidningar tummar på dessa. Den som inte känner till vad vad pressens publicitetsregler innebär kan googla och läsa på. Använd pekfingret om du inte är så haj på datorer, be en vän, eller kontakta närmaste bibliotek, låna en bok och läs.
Ge någon fingret om det är så du känner, men så länge det inte är tummen kan du först tänka över möjligheten att låta bli. Håll fingrarna i styr, använd tummen på rätt håll och krama varandra i trafiken, också. Tycker jag.
