Det var en gång, för mycket- så tyckte vi, när vår andra luftvärmepump av bästa tänkbara kvalitet med sex års garanti gick sönder.
Vi har två, likadana. Förra året gick den ena sönder, strax före jul. Det var kallt. I drygt fyra månader faktiskt. Det var ju så svårt att få tag på kyltekniker, men så snart vi tilldelats en skulle denna anlända. Många var sjuka, reservdelar var slut. Anledningar var många och trots detta stora manfall, svarade olika handläggare varje gång. Oavsett svar, värmde dessa dåligt när kylan trängde in. Än en gång stod vår dyra kvalitetsvara med sex års utlovad garanti vecka efter vecka, månad efter månad obrukbar och detta var varken första eller sista gången.
Efter några månader och en anmälan till ARN (Allmänna ReklamationsNämnden) ordnade så den plötsligt tillfrisknade personalstyrkan på ett mirakulöst sätt omgående en frisk och enligt anvarigt företag en mycket svårfångad kyltekniker inom något dygn, som på plats konstaterade tveklöst och snabbt utan att ens klia sig i huvudet, att pumpen var sönder.
Pumpen som dessutom var felinstallerad från första början, tidigare lagad, delvis utbytt samt därefter åtgärdat på ett felaktigt sätt som nu slutligen orsakat dess definitiva död skulle nu efter ytterligare överläggningar mellan ARN och ansvarigt företag efter tre år slutligen bytas ut. Vi var innerligt tacksamma för detta, förstås. Och så skönt det skulle bli att äntligen kunna plocka undan den icke så energisparande byggfläkten som agerat ställföreträdande uppvärmningsaggretat i min ateljé i flera månader under kallaste årstiden. Ytterligare en månads väntan låg nu framför oss, en månad vi med förväntansfull spänning fortsatte att tillbringa i yllekoftor och underställ medan ansvarigt företag fortsatte att trampa på i sina ullstrumpor, delvis på vår bekostnad. För ensamma om detta problem förstod vi att vi inte var. Inget som värmde nämnvärt heller, eller gjorde gott i själen, måste jag erkänna.
I år gick den andra högt påkostade kvalitetspumpen sönder, redan i mitten av oktober. På detta sätt har nu två nya jultraditioner smugit sig på i vårt hem. Att förvalta sin frustration på ett sätt som inte stör julfriden alltför mycket och att klä sig varmare inomhus än utomhus.
Advent betyder ju väntan och detta år i dubbel bemärkelse. Efter lite olika besked med flera olika handläggare, ja samma procedur som föregående år, samma “tillfälliga” till synes icke åtgärdade problem med rutiner, service o s v, dök så efter två och en halv månads väntan en kyltekniker verkligen upp för att om möjligt ännu snabbare än förra gången konstatera att pumpen var – vilket vi ju självklart än en gång både märkt och förstått- sönder. Denna gång kliade sig dock av ansvarigt företag anlitad kyltekniker ordentligt i huvudet när vi berättade att företaget i fråga flera veckor tidigare meddelat, d v s påstått, att man, d v s den först nu anlände kyltekniker, väntade på en reservdel till vår pump, som denne vid uttalandet alltså ej ens varit i närheten av, vilket vi själva förstås tyckte kändes märkligt synskt gjort av handläggaren. Ytterligare några veckor har nu gått i väntan på besked, reservdel , ny pump eller livstecken från kyltekniker? ansvarigt företag? Vad vet vi? Frågan är vad någon vet, eller vem.
Det enda vi vet med säkerhet, är att (enligt dem själva) “Nordens sedan länge ledande leverantör av värmepumpar” just nu “håller tummarna” för att vår nu sedan snart tre månader trasiga värmepump kommer att åtgärdas inom kort. Detta var vad de själva skrev till oss vid vår senaste kontakt. Vilken skön inställning; hålla tummarna. Vilken lysande affärsidé. Kanske något för mig att ta efter, när min seninflammation i tummarna lagt sig. Jag lovar att då ska jag både rulla tummarna och hålla dem, bara just för att jag kan.
Det finns ju inga garantier, men vi gör väl alla så gott vi kan. Hoppas jag.
