Ögonblick

Jag kan ofta längta efter att få se någon annan människa än mig själv i ögonen. På riktigt. Inte på bild, film eller skärm. Märkligt nog verkar det vara så att ju fler människor vi blir på jorden, desto mer obemannat- eller obekvinnat- blir vårt samhälle. Vissa stunder funderar jag på om jag kanske bara finns i min egen fantasi?

Inte ens en kassörska – eller kassör – ser man ansiktet på om man anammat den numera vanliga tekniken självscanning. Banken finns mest i tanken numera, i cybervärlden, etern. Människor syns inte så ofta i verkligheten längre. Numera kallas verkligheten IRL, som om det vore något utanför det normala, något avvikande. En förkortning med engelskt ursprung, som nu blivit ett vanligt svenskt uttryck.

Man möter inte längre några trevliga handläggare som skänker ett gratis, för både kund och företag välgörande leende, från ett äkta ansikte tillsammans med en nystruken bunt med sedlar som manuellt, utan teknisk hjälp, plockats fram bakom glasluckan. En glaslucka som jag förmodar aldrig var ur funktion, eller tillfälligt avstängd. Till banken eller vårdcentralen  bör man helst inte gå överhuvudtaget om man inte har riktigt stora skäl. Kommunikation sker oftast via dator/mobil, både i arbetsliv och privatliv. Än så länge tankas i alla fall bilen manuellt, utan dator, men på egen hand,  utan synlig servicepersonal med riktiga ansikten som hejar glatt och frågar om man vill få vindrutan tvättad under tiden, IRL. Mobilen däremot, tankas i en helt annan värld; cybervärlden, där det mesta existerar och händer numera. En blick säger mer än tusen ord, det är ju känt. Ändå kämpar vi på med alla våra ord via dator, mobil och andra ansiktslösa kommunikationsmedel. Vi bara fortsätter, trots att vi nog tappat ansiktet allihop vid det här laget.

Själv gillar jag IRL allra bäst, men är förstås tvungen som alla andra att glida mellan de två världarna för att överhuvudtaget kunna existera. Men jag vill försöka bli bättre på att lyfta blicken och påminna både mig själv och andra att de ögonblick som betyder mest nog är de som sker i vår ursprungliga verklighet, den fysiska, där vi får ögonkontakt med varandra och känner att vi existerar på riktigt. Gör vi det, kan det bli lättare att se sig själv i ögonen i framtiden och vi slipper våra för(t)appade ansikten.