Ja prata smålänska, fö ja e uppvuxen i Smålann. Att ja prata smålännska, de stå ja fö. Fö sitta behöve man inte göra i onödan så länge en kan stå åpp. Fö sej själv.
Ja ha määkt att vi från södra delen av lannskapet inte alls ha dåm dä skorrande ärren som man nomaalt bruka säjja att smålänninga ha. Nä, vi vill inte krabba te de, så vi låte helt engkelt bli å säjja ärr dä de inte behövs. Vi smålänninga ha läät åss från bööjann att man ska vara spaasamm me de man ha.
Som nä ärret komme direkt efte en vokal i slutet av ett od. Dä e de ju helt onöditt å slösa me ärren. Som i odet “där”, t ex. Elle om ärret komme direkt efte en vokal som följs av en kånnsonant. Exempel på ett sånt od e odet “ord”. Huvvesaken e väll att en begripe va en säjje.
Iblann använde vi ju ärr vi också, föståss. Fass bara dä de behövs. Som t ex nä ärret komme mitt mellan två vokale. Som i odet “bara”. Man kan ju inte säga baa, fö då e de ju ingen som fatta.
Man måste även använda ärr nä man ska säjja ett od dä ärret följs av en vokal. Bra exempel på de e odet “bra” och odet “södra”. Dä behövs ärret vääklien, fö annass skulle de ju bli “ba-a” elle “sö-da”. Så dä kan man ju inte prata helle.
Så. De va väl inte så määkväditt. Spaasammhet å engkelhet va odet.
Dä fick ni nått å grunna på.
/Anna-Greta
Akvarell: “Smålännsk laggååd”
Undebaut. Låter lite som blekingska, som ja e född te.Hau de bra./ Annelie