I början är passionen stark.
Allt flyter på, går av sig självt.
Man längtar.
Världen runtomkring känns oviktig.
Känslan är stark, magnetisk, snudd på magisk.
Åren går.
Man blir van.
Startsträckan blir längre.
Och längre.
Men kärleken består.
Stark, stabil, starkare.
Kärleken växer.
Den största nyfikenheten är stillad.
Behovet finns, men förhållandet mellan kvalitet och kvantitet har förändrats.
Det känns ok att lyfta blicken, ok att samla intryck från livet i övrigt.
Visst, det går i perioder, det gör det.
Men med tiden lär man sig att det här med att längta är halva grejen.
Tårta varje dag är inte gott.
Vissa dagar kan jag måla passionerat, flera timmar i sträck.
Ivern är så stor ibland att färgen knappt hinner torka innan jag vill lägga på ny.
En del dagar gör jag något helt annat.
Betraktar, låter vara.
Det är bra för relationen.
Balansen.
Min relation till måleriet är livslång.
Den är värd att vårdas ömt, med respekt.
I nöd och i lust.
/Anna-Greta
medlem i AA, Anonyma Akvarellister.
