Äppelblommor redan?
Är jag som akvarellmålerska så påverkad av samhällets snabba förändringshysteri, att jag inte kan vänta tills naturen är färdigväxt?
Tänk om jag missar live-sändningen, de blommande äppelfälten på Österlen.
Då kan jag plocka fram min akvarell. Så praktiskt. Så skönt att veta. Försäkrad.
Eller var det den visuella upplevelsen i mitt inre som utgjorde ett viktigt incitament i mitt verk? Har jag genom intuition, djup koncentration en mystisk kunskap om processen kring en bild dikterat denna utifrån och utanför det egna jaget och på så sett gett upphov till ett kreativt möte med mig själv?
Tyckte jag helt enkelt bara om att måla en stund?
Kanske jag längtade efter sommaren?
Ingen vet säkert.
Hur man än vänder och vrider på sig så har man ändan där bak. Det är jag så tacksam för. Jag skulle verkligen inte vilja ha den någon annanstans. Dessutom ska man vara glad över att man har något mjukt att sitta på.
Den positivt lagde säger att man inte behöver lägga energi på att försöka förstå allting, det går så bra ändå. Den negative tillägger att det är ju ändå ingen idé.
Själv säger jag att jag inte vill förstå allt. Ibland är det just det som är tjusningen, att inte försöka förklara och förstå, utan bara låta vara. Precis som det är.
”Alla vill förstå konst.
Varför inte också försöka förstå fågelsång?
Varför älskar man natten, blommorna,
allt runtomkring sig utan att försöka förstå.
Om de bara kunde inse att en konstnär
framför allt arbetar av nödvändighet
att han själv bara är en obetydlig del
av världen och att man inte skall fästa
större vikt vid honom än vid mycket
annat man tilltalas av utan att
kunna föklara varför.
Folk som försöker förklara måleri
Hoppar oftast i galen tunna.”
/Pablo Picasso 1935
Galen tunna?
