Don Quijote slogs mot väderkvarnar 
som han trodde var jättar, i den kända spanska romanen. Så gör vi nog alla emellanåt. Vi tror så mycket. Vi ser allt från vårt eget håll. Och handlar därefter.
När min son var liten, i den åldern då man börjar sätta i hop ord, oftast efter ivrigt påtryck från någon förälder, satt han och jag i bilen på väg norrut från den södra delen av Öland. Jag pekade ivrigt och sa: “Titta! En traktor, en hund, en bil, en boll” o s v, varpå han lydigt och till min stora förtjusning upprepade: “… en traktor, en hund, en bil, en boll…”.
Så fick jag syn på en väderkvarn. “Väderkvarn!” utbrast jag. Och väntade. Och upprepade”…kan du säga väderkvarn?”
Då tittade han en lång stund på mig på mig och svarade, ganska bestämt:
“GACKA PAPPA LALLA!!!!!”
Sen slöt han snabbt och hårt ögonen och somnade i sin lilla svartvitbrokiga bakåtvända bilstol. Åtminstone lät han mig tro det.
Mamma-Gretan fortsatte att köra, nu en insikt rikare.
“När eleven är redo uppenbarar sig läraren” lyder ett Indiskt talesätt.
Där var t ex jag redo.
Nej, saker och ting är inte alltid som man tror. Här är ett bildbevis på detta, gjort av samme son som myntade det numera inom mina närmaste kretsar flitigt och mycket användbara universaluttrycket “Gacka pappa lalla!”
En bonad, fritt tolkat, efter en bild i en Bamse-tidning, långt innan han själv kunde läsa:
Det visste han inte om att han visste.
Ja det är mycket man inte vet och det är ibland så att man inte förstår vad man själv begriper, som Lasse Brandeby brukade säga.
Men jag har med åren förstått att om jag ska visa var skåpet ska stå, måste jag själv först veta var jag vill ha det. Om jag ens vill ha det alls. Om det nu finns något skåp över huvud taget.
Det har jag räknat ut på egen hand, så lite självständig är jag allt, trots en välutvecklad samarbetsförmåga. Skinnet på min näsa låter jag växa fritt, naturligt och vällagrat likt en ekologisk Västerbottenost. Oforcerat och helt utan kirurgi eller kemiska tillsatser har det tjocknat till och sitter där det sitter.
Jag blir mer och mer Retro och Shubby chic, för varje dag som går. Helt av sig själv. Känns tryggt. Hänger liksom med i trenden utan att göra något. Så skönt. Har även förstått att hjärnspöken inte finns. De är bara dumma påhitt, som inte ens finns i fantasin. Inte ens värda en tanke. Tänk, så mycket tid man sparar.
Försöker ofta leva efter devisen “ibland blir det inte fel”.
Det beror ju bara på hur man ser det.
