Här är mitt liv

Sociala medier. Modernt, trendigt, inne. Eller?

Fler och fler blir personliga och lämnar ut delar av sina privatliv, öppet. Selektiva delar.

Här, tex en bild på en av mina strumpor.
Självklart, den renaste.

Ytterligare en bild, på min instrumentpanel. 

Bara att trycka om jag vill hem, om jag vill ta bort, eller sluta med något.
Jättelätt och praktiskt. Så har jag det.
Här i min ateljé.
I ett ständigt rus av fulländad lycka,
där jag lättsamt och ljuvt målar helt felfri akvarell till ackompanjemang av ljuv musik, en pava rödvin, totalt befriad från livets alla bekymmer och våndor. Eller?

Många konstnärer upplever att det är utlämnande att visa upp sin konst för allmänheten.

Vad är det hon/han/hen vill säga med sin konst?

Vad är den röda tråden?
Ja, det heter så. Det heter vad, inte vart. Hur trendigt det än lär vara.

Om jag ska vara helt ärlig, känner jag rent fysiskt att jag har båda fötterna på jorden, även om jag ibland lyfter på den ena för att förmå mig att flytta det andra för att på så sätt ta mig framåt i livet. Om man har fötterna på jorden blir det dessutom lättare att hålla sig på mattan, har jag insett.

Jag har haft flera fasta anställningar i mitt liv. Som originaltecknare t ex, som gravstensgravör och bankanställd bland annat. Jag har även haft fast tandställning.

Som konstnär blir det oftast till slut ofrånkomligt att driva eget. Det var då jag började frilansa. Säcken får man sy ihop själv, när man driver eget, så under flera år har jag frilansat som sömmerska i inredningsbranschen, men även som rekvisitör.

Jag administrerar, bokför, marknadsför, inbetalar, utbetalar, köper in och säljer och så vidare.

I mitt kök har jag två självgående handdiskmaskiner, men ingen öde köksö och egen tvättstuga har minsann installerat sig inomhus medan min underbara trädgård växer helt av sig själv, utomhus.

Då och då kanske du även får se mig servera på en lokal restaurang. Om jag har tandställning eller inte får du se om du kommer dit.

Personligare än så här lär jag nog inte bli, så vida du inte bryr dig på riktigt, slår mig en signal då och då och frågar hur jag egentligen har det.

Det bästa med att vara konstnär, tycker jag, är vetskapen om att jag själv har förmågan att kunna sätta färg på tillvaron, när jag vill och behöver. Och det känns bra att dela med mig av de färger jag tycker om.

Det är ungefär som att vara människa. Faktiskt.

“Utan titel” Foto: Anna-Greta Lindstam