Ibland händer något som påverkar en mycket. Samtidigt händer det att man kan blir starkt påverkad av saker som aldrig inträffar.
Min farfar föddes förrförra seklet. När nöden var som störst i början av 1900-talet åkte han och hans svåger till USA, som så många andra. Tanken var att de skulle åka med Titanic, men de missade fartyget, vilket jag är mycket tacksam för. De åkte över med ett annat fartyg. Så småningom återvände farfar till farmor i Skåne. Det är jag också mycket tacksam för.
Farfar och farmor fick många barn, alla utom ett överlevde turberkolos, difteri, spanska sjukan och den tidens andra farhågor. Ett av barnen hette Kalle, han blev min absoluta favoritfarbror när jag var barn. Som om jag hade många att välja bland, nej han var min fars ende bror bland alla mina fastrar. De hette t ex Anna eller Greta, det är därför jag heter så.
Min enda favoritfarbror Kalle var till sättet mycket lik min pappa, men i ett annat skal. I vilket fall som helst var han både min och min brors favoritsläkting. Han hade mörkt vågigt hår, en mycket behaglig framtoning, han var rolig, snäll och fantastiskt bra på att teckna. Och han brydde sig om oss. Han skojade med oss, han ritade med oss och visade hur kul det kunde vara med sin underfundiga, kloka humor. Jag såg upp till honom. Han hade en tydlig konstnärlig ådra, som redan när han var barn uppmuntrades från hans lilla byskola i form av ett stipendium. Det blev dock inga fortsatta studier inom konst, han blev istället ekonom. Verkligheten tog överhand, måla skulle han göra på fritiden, som plötsligt rann iväg och han tänkte att måla kunde han göra när han så småningom blev pensionär.
Så kom Alzheimern. Och några ledsamma år följde innan han gick bort. Livet rullar på för oss alla, oavsett vad och hur vi gör. Praktiska, ekonomiska, både planerade, oförutsedda och opåverkbara omständigheter formar våra liv. Men ett frö såddes i mig då, i slutet av 80-talet både p g a saker som hände och som aldrig hände. Ett frö som fick ordentligt fäste i mig, grodde och växte och som jag idag inser nu har blommat ut för fullt, flera år innan jag själv kommer att kallas pensionär.
För ett tag sedan hittade jag ett litet, mycket gammalt svartvitt foto av min pappa och min farbror Kalle – som även var min gudfar – när de var två unga pojkar. De står bredvid varandra och håller varsin tamkanin, förmodligen vid sitt hem i Ingelstorp på Österlen. Båda fäderna har gjort stort avtryck och tillfört mycket färg och glädje i mitt liv. Tänker extra mycket på dem så här i farsdagstider.
Gjorde en tolkning av fotot i akvarell direkt, för att omständigheterna var sådana att jag både kunde och ville göra det. Kanske väcker det tankar för någon annan, ger ringar på vattnet och ger en känsla för vilka möjligheter vi har, oavsett om vi missar en båt, eller inte. Vad som än sker eller inte händer, om vi själva styr eller ej, seglar vi ju vidare på något sätt, allihop.
